Känslan är obehagligt bekant

Livsviktigt. Hon kryper ihop. Vinden får hennes hud att knottra sig, kroppen rister till. Ligger sedan stilla. Beslutet måste tas, ändå skjuter hon det framför sig. Igen.

Hon låter ögonen följa rummets konturer. Spår på hennes kinder. Skulle du smaka vore de salta. Men dina ögon filtrerar. Väljer att inte se. Igen. Tvåsamheten ligger som en klibbig hinna över huset men ensamheten har aldrig varit större. Känslan är obehagligt bekant.

—-

Ensamheten fyller mitt hjärta. Rofyllt. Jag återerövrar mig själv, behöver ingen annan som bekräftar mig. Ser mig själv och ger mig de ord jag behöver. Ger mig och mina hjärtan all den tid vi behöver, att dela den tiden med en ny partner känns främmande. Nu.

Lyssnar på våra behov. Ger oss paus att andas. Landar.

—-

Vi är så olika du och jag. Så olika som bara två före detta älskande kan vara där ingen väg finns tillbaka.

Någonsin.

Read Full Post »

Med mina läppar tätt intill hennes öra

”Mamma!” En liten kärlek kastar sig i min famn och kramar mig hårt. ”Titta vad jag har”. Hon sträcker fram handen och visar upp en sten. Som gnistrar. ”Visst är den fin mamma?”

– Vill du ha en sån mamma?, hon tittar förväntansfullt på mig.

– När jag var liten samlade jag på stenar precis som du. Nu är det din tur, svarar jag.

– Å, vad skönt det är att vara hemma. Hon studsar in i rummet med ryggsäcken i handen.

Det var en virvelvind som kom in genom dörren igår. Glädjen över att vara hemma gick inte att ta miste på. Efter en stund kröp hon upp i min famn. ”Jag älskar dig mamma”. Tillsammans myste vi en stund innan det var dags att sova.

Efter att hon somnat smög jag in i hennes rum. Försiktigt lirkade jag loss täcket om hennes svettiga kropp och mjukt pussade jag henne på kinden .

Med mina läppar tätt intill hennes öra viskade jag tyst.

”Du är den finaste, jag älskar dig mitt hjärta”

Read Full Post »

Du rinner bort från oss

Tystnad. Smärtan som jag varsamt och försiktigt lirkat ur liten vilar nu hos mig. Och jag lutar mitt huvud tungt i mina händer. Uppkrupen på en stol vid vårt bord låter jag mina känslor sväva fritt. Innan jag hämtar hem dem igen.

Jag knyter ett band om säcken som står lutad vid mitt hjärta. Tyget är strävt, gnider sig mot varje känsla som far förbi. Skaver mot varje tanke som smyger sig runt i min kropp, nära mitt sinne.

Andas sakta. Låter all min frustration rinna genom mig, ner på golvet. Bort från oss.

Fokuserar.

Read Full Post »

Bäst är det när hon kuttrar

Vår katt vet vad hon vill. Och det talar hon gärna om. Högt och ljudligt med en blick som inte viker från min. Och jag behöver inte gissa, jag vet vad hon väntar sig av mig.

Celine möter mig med ett högljutt jamande när jag kommer innanför dörren. Hon trampar otåligt runt mina fötter under tiden jag tar av mig. Sedan vandrar hon före mig runt hörnet in i köket.

Svansen håller hon rätt upp och sedan vickar hon lite uppfordrande med den översta tippen. Som om hon kallar på mig. Sätter sig vid matskålen och jamar till.

Nej, gumman det blir torrfoder idag säger jag. Om en stund jag måste bara….

Ett ilsket jamande skär genom hemmet.

Jag tar fram torrfodret och fyller på. Som om det hjälper. Hon ställer sig på två ben, jamar högljutt. Ilsket.

Och så håller det på. Länge. Ja, fem minuter i alla fall.

Jag tar fram tonfiskburken. Häller upp. Och det ilskna jamandet vänds till ett mjukt spinnande.

Efter maten hoppar hon upp i fönstret. Svansen hänger lojt längs väggen. Tippen vippar lite då och då.

Så vänder hon sig om. Hennes blick rakt in i min och hon bjuder på ett belåtet kuttrande.

Nöjd.

Read Full Post »

Jag kommer svara att det är ok

Kryper ner under filten i soffan. Varje månad är en kamp för att få det hela att gå ihop. Och prioriteringarna är hårda. Det som för andra är självklart kommer långt ner på min lista. Om det ens får plats.

Makalösa föräldrar har utlyst en skrivartävling för ensamföräldrar på temat ekonomi. Om det kan man skriva mycket. Samtidigt vet jag inte var jag ska börja.

Det värsta är nog hopplösheten. Och känslan av utsatthet och ensamhet i att få det hela att fungera. Hur ska jag kunna förklara för den som aldrig varit där? Mina ord relaterar de till sin vardag. Så märkligt det kan bli då.

Så märkligt det blir.

Och det är svårt att värja sig när någon säger ”det blir bättre”. För om det lättar om ett år eller två gör inget mer möjligt idag. Eller när de säger sig förstå och i nästa andetag undrar vad jag ska göra på semestern.

Jag känner mig ensam i känslan. Och i min sorg. Över det som inte blev med utrustning som var beställd och sedan som i ett trollslag försvann. Det som är betydelsefullt för mig vill jag inte behöva förklara…

… eller försvara.

Det borde vara annorlunda. Det är det inte.

Och på frågan ”hur klarar du dig?” kommer jag svara ”det är ok”.

För det blir lättare så.

Read Full Post »

När det kryper bak i ryggraden

Pratade med en vän idag. Och på frågan hur det är svarade jag: ”jo, det är lugnt… just nu.”. Och hon vet precis vad jag menar. För när lugnet har varit ett tag börjar det krypa bak i ryggraden.

Hon som jag vet att lugnet aldrig varar.

Plötsligt.

Det som hos dig är verklighet och hos mig bara är en undran om varför exploderar mellan oss.

Jag håller andan. Och kommer ut på andra sidan.

Tills nästa gång.

Read Full Post »

I rätt riktning

Så har det hänt. Långsamt rör sig saker i den riktning jag önskar. Idag ringde mobilen och jag fick en förfrågan att göra ett fotojobb. Inte bara kul. Utan jävligt kul – med eftertryck.

I den bästa av världar hade det varit aningens annorlunda, med den kamerutrustning jag planerat för. För pengar jag hade avsatt till just det. Men nu blev det inte så.

Och sedan gör jag research för en bok. På fritiden. Ett hemligt projekt än så länge. Men det känns bra i magen. Det har landat väl.

Så det rör sig i rätt riktning. Sakta. Men framåt.

Read Full Post »

Underbara lugna vardagliga kvällar

Hopkrupen i soffan. Datorn i knäet, middagen avklarad och nu en skön stund. Lillsnorpan spelar på pianot och storsnorpan knäpper på datorn. Kvällar som denna gör mig glad.

Balkongdörren står en aning på glänt. Utanför fönstret hänger en månskärva på den kvällsblå himlen. Och ljuset är underbart vackert.

Celine, vår lilla silvergrå dammtuss till katt, sitter på soffstödet och suktar efter glassen som storsnorpan slickar i sig. Det är bra. Under tiden är hon tyst. Annars snackar hon mest. Kan bli aningens för mycket ibland. Katten alltså. Inte storsnorpan.

Snart är kaffet klart och lillsnorpan ska läsa högt ur sin bok för mig, Joy och önskeburken. En stund av nära mys.

Dessa underbara lugna vardagliga kvällar. De skänker ro.

I själen.

Read Full Post »

Ett beslut jag skulle fatta fortare än ett ögonblink

Jag borde gå och kolla synen. När jag helt plötsligt börjat skjuta upp glasögonen i pannan för att jag läser bättre utan. Det är då det är dags att ana oråd.

Och så är det. Lagen om all jävlighet. Allt kommer samtidigt. Jag tänker då; att se bra är väl ändå en världslig sak. Att kisa lite, maka lite på glasögonen hit och dit, gissa en bokstav eller två. Det finns värre saker här på jorden.

Det är så livet ser ut just nu. Mitt liv och min bokstavligen skeva bild på världen utanför mitt fönster. Jag tror den står sig slätt mot vulkanutbrott, inställda flyg och vardagsolyckor.

Tänker då att idka byteshandel är inte så dumt, var tog den möjligheten vägen i vårt samhälle? Men vad ska jag då erbjuda. En middag eller två? Som sällskap på en tråkig släktmiddag? Några schysta bilder på familjen, dopfotograf eller bröllopsfotograf kanske? Hm, den tanken är ju svindlande…

…omtumlande och kul. Och jag skulle göra det. Utan tvekan ett beslut jag skulle fatta fortare än ett ögonblink.

När jag står där och balansera på min sköra livsplattform tänker jag ändå, det kunde vara värre. Utan smärta över just det. Bara så enkelt konstaterande. Det kunde vara värre.

Och jag tar in orden som Miranda skriver på sin blogg ”Jag överlever. Smärtan planar sakta ut. Varje dag är lite lättare än dagen före. Tiden sveper mig framåt. Jag färdas på vägen som blev min. […] Det var inte det liv jag själv skulle ha valt. Men det var det liv jag fick.”

Med huvudet aningens på sned och fingrande dansande över tangentbordet formulerar jag åter orden jag sa till min dotter idag. ”Det blir bättre älskling, livet kommer inte jävlas i all evighet.”

Just då. I det ögonblicket. Var orden sanna. Det räcker för mig.

Och en dag kommer min något bokstavligen skeva bild av världen utanför mitt fönster bli hel igen.

Read Full Post »

Och skriket skakar stjärnorna

Då som nu. Som alltid. Listan på vems fel det är kan göras oändlig. Det enda namn som aldrig hamnar där är ditt. Överst däremot. Där står mitt.

Jag är inte ensam. Min smärta. Min sorg. Allt delar jag med dig. Och dig. Och dig…

Om vi tillsammans förenar oss i ett skrik. En gång låter vi vår sorg ljuda. Och skriket skakar stjärnorna. Vi rubbar världsbyggnadens balans. En gång.

Tillsammans.

Sedan. I samma sekund. Sluter vi våra läppar.

Tystnad.

Read Full Post »