Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Livet’

När man är så trött att kroppen värker och huvudet surrar. Då ska man vänta med att hålla ihop tills man kommer hem. Att plötsligt känna att tårarna rinner av trötthet och inse att man står på Medborgarplatsens t-banestation. Det är ingen hit.

Men nu föll det sig så. Det var inte mycket att göra än att låta folk titta.

Och le tillbaka lite försiktigt.

Det är den oändliga tröttheten som faller över mig. Efter att jag intalat mig så länge att allt är bra. Att det ordnar sig bakom kröken och att allt blir lite lättare.

Då behöver jag falla igenom en stund. Jag vet inte, kanske samlar jag kraft då.

Barnen kollade film och jag slocknade en timme på soffan. Vaknar av att kärleken säger: ”Mamma, du kanske ska gå och lägga dig i sängen?”

Omtanke.

Men mamma tar en kopp kaffe och hämtar lite luft på balkongen. Och tänker att nästa dipp ska inte ske på Medborgarplatsen.

Ja, helst inte offentligt alls.

Read Full Post »

Vår katt vet vad hon vill. Och det talar hon gärna om. Högt och ljudligt med en blick som inte viker från min. Och jag behöver inte gissa, jag vet vad hon väntar sig av mig.

Celine möter mig med ett högljutt jamande när jag kommer innanför dörren. Hon trampar otåligt runt mina fötter under tiden jag tar av mig. Sedan vandrar hon före mig runt hörnet in i köket.

Svansen håller hon rätt upp och sedan vickar hon lite uppfordrande med den översta tippen. Som om hon kallar på mig. Sätter sig vid matskålen och jamar till.

Nej, gumman det blir torrfoder idag säger jag. Om en stund jag måste bara….

Ett ilsket jamande skär genom hemmet.

Jag tar fram torrfodret och fyller på. Som om det hjälper. Hon ställer sig på två ben, jamar högljutt. Ilsket.

Och så håller det på. Länge. Ja, fem minuter i alla fall.

Jag tar fram tonfiskburken. Häller upp. Och det ilskna jamandet vänds till ett mjukt spinnande.

Efter maten hoppar hon upp i fönstret. Svansen hänger lojt längs väggen. Tippen vippar lite då och då.

Så vänder hon sig om. Hennes blick rakt in i min och hon bjuder på ett belåtet kuttrande.

Nöjd.


Read Full Post »

I rätt riktning

Så har det hänt. Långsamt rör sig saker i den riktning jag önskar. Idag ringde mobilen och jag fick en förfrågan att göra ett fotojobb. Inte bara kul. Utan jävligt kul – med eftertryck.

I den bästa av världar hade det varit aningens annorlunda, med den kamerutrustning jag planerat för. För pengar jag hade avsatt till just det. Men nu blev det inte så.

Och sedan gör jag research för en bok. På fritiden. Ett hemligt projekt än så länge. Men det känns bra i magen. Det har landat väl.

Så det rör sig i rätt riktning. Sakta. Men framåt.

Read Full Post »

Det är så livet är

Halsen värker. Och rösten raspar som om jag halsade en flaska whiskey igår. Men nej, så roligt hade jag inte. Jag är förkyld helt enkelt.

Två dagar kvar av veckan och med Alvedon och halstabletter fungerar det mesta. Det är kvällarna och nätterna som är värst. Ja, det vet ni. Det är så det är.

Borde köpa hostmedicin, men hu vad dyr den var. För att klara matkontot tills barnbidraget kommer får jag klara mig ändå.

Varmt örtte, ingefära och citron, med honung i. Det lenar en stund. Problemet är att jag dricker så mycket att nattsömnen hackas upp av alla min kisspauser.

Så. Jag hostar vilket retar halsen, då dricker jag te vilket gör att jag blir kissnödig som i sin tur gör att jag inte sover ordentligt om natten.

Och då tänker jag att det är så som livet är.

Buffligt. På något sätt.

Read Full Post »

Det är som om jag upplever allt för första gången. Mitt ego bultar smärtsamt och vågor av ensamhet drabbar mig. Livet är mitt. Jag delar det inte.

Om natten. När lakanet är skrynkligt och täcket för varmt. Då är smärtan som störst. När min hud bränner och längtar efter något som var. Eller aldrig var. Jag vet inte längre.

Du bar min ring, jag bar din. Och våra löften gav vi varandra. Att tillsammans byts till ensamhet kan jag förstå. Livet är inte som jag tror. Eller du. Men lögnen. Lögnerna. De tär ska du veta.

Min tillit la jag i dina händer. Nu finns den inte mer. För dig betydde den ingenting. Betyder ingenting. Du våldförde dig på min vilja att tro på ditt ord.

När ditt liv rasade stod jag vid din sida. Genom sjukdom och sorg vandrade jag bredvid dig. Jag tog din hand när benen inte bar dig och jag försvarade dina val även när min oro tärde mig.

När jag gick sönder, av att dina lögner briserade, vände du mig ryggen. Du lämnade till mig att plocka upp resterna. Resterna av ett liv, en ekonomi och en familj.

Och jag plockar än. Ensam.

Starkare för varje dag som går, och sårbarare. Hudlös. Och för det är jag tacksam.

Jag känner. Gör du?

Read Full Post »

Kvinnodagen imorgon. Stort. Funderade ett tag på om jag skulle skriva något intelligent, ett statement kanske. Som någon av de stora bloggdrottningarna. Komma på en lista, hyllas på en gala, bli stor på Twitter. Men nej. Vad vet en kvinna med ett rörigt intellekt som jag om sådana märkvärdigheter.

Numera när måndagen kommer går jag till mitt jobb. Glädje. Så även denna måndag. Men nu står jag inför ett dilemma. Så hjälp mig nu.

Jag har en deadline på måndag. Ett fotojobb som måste vara klart. Alla andras deadline hänger på att jag håller min. Det är viktigt att jag är där. Och som jag älskar mitt vanliga, omärkvärdiga jobb.

Men.

Min yngsta dotter är fortfarande lite sjuk. Inte mycket. Förkylningen är på avtagande och hon är hyfsat pigg. Trots det borde hon vara hemma en dag till. Tempen är något förhöjd, så det är inte klockrent att hon ska knata iväg till skolan.

Så nu funderar jag, lite så här, i mitt röriga intellekt. En ”bra” mamma som stannar hemma med min dotter för att visa att inget är viktigare än mitt barn och att jag, absolut, gör rätt prioriteringar. Hela tiden.

Eller.

En kvinna som tar ansvar för det jobb hon gillar väldigt mycket och tänker att va’ fan det måste finnas en kreativ lösning. Som ensamstående mamma måste man väl inte slå knut på sig själv för att vara bra? Eller…

Jag funderar på när jag var liten. När mamma och pappa jobbade och jag, precis som många av mina jämnåriga kompisar, tog ansvar för oss själva en tid om dagen. Som när jag hade opererat blindtarmen vid 9-årsåldern och jag var hemma veckan efter sjukhusvistelsen. Klarade mig själv några dagar när mamma och pappa jobbade. Gick bra.

Så jag tänker att kanske kan hon vara hemma själv under måndagen. Det finns mat att värma i micron (fanns inte när jag var liten), jag tänkte köpa en tidning till henne att läsa och mellis att smaska på. På eftermiddagen kommer storasyster hem och sen kommer mamma och pussar och säger att hon är sannerligen en stor flicka som klarat detta alldeles galant.

Och jag är ju bara ett telefonsamtal bort.

Men ändå, år 2010 med kvinnodagen i antågande och delad föräldraledighet så känns något fel.

Vi argumenterar för rätten att kvinnor ska få börja jobba direkt efter förlossningen eller att inte diskrimineras vid utnämning till ansvarsfulla jobb, där närvaro krävs, bara för att man fött barn. Trots det får jag dåligt samvete.

En tagg i hjärtat för att jag vill, denna dag, prioritera jobbet och låta min lilla stora tjej på nio vårar klara sig själv en dag. Något som jag vet att hon klarar av. Även om hon kommer tycka att det är lite långtråkigt. Något som min mamma på 70-talet tyckte var helt självklart. Och nu, nu finns det så många som förfäras. ”Hon är alldeles för liten. Man ska verkligen vara hemma när barnet är sjukt.”

Eller är det så att kvinnors möjligheter, rättigheter och det fina i att vara en på uppgående karriärkvinna i dagens samhälle är avhängt på att de har en man där hemma?

Read Full Post »

Jag vill inte ha någon hämnd. Inte ens en liten, nja en mikroskopisk då kanske. Något annat skulle jag inte ha tid med. Jag har fullt upp med att leva mitt liv. Andas, fokusera, titta framåt. Och barnen.

Mitt liv. Jag gillar soundet av de två enkla orden. Speciellt när jag säger dem. Jag håller på att återerövra det. Och det känns skönt. Hämnd? Nej, inget för mig. Att jag är min egen kanske är hämnd nog.

Offer? Nej, inte det heller. Absolut inte. Har jag behövt stöd? Självklart. Jag har gråtit, skrikigt, känt ett misslyckande. Och jag har varit så in i helvete arg. Men det fungerar inte att bära på den ryggsäcken hela tiden. Inte för mig.

Däremot barnen.

Den lilla snorpan är med dig, den stora är kvar hos mig. Hon vill inte. Och det blir mitt fel. Du släpper inte din ilska och funderar inte på vad, i er relation, som gått snett. Du tror att det är min hämnd. Och jag som trodde du kände mig.

Jag har dem runt mig hela tiden, det är mitt fokus just nu. Så lever jag. Själv kommer jag i andra, tredje, fjärde….. jag vet inte vilken hand. Och de andra säger till mig att jag måste få vara bara jag.

Jag tänker att jag får göra det sedan. För just det här är mitt liv just nu. Och tiden kommer när jag kan göra annat.

Nej, jag vill inte ha någon hämnd. Jag vill leva.

Äntligen.

Read Full Post »

Older Posts »