Vår katt vet vad hon vill. Och det talar hon gärna om. Högt och ljudligt med en blick som inte viker från min. Och jag behöver inte gissa, jag vet vad hon väntar sig av mig.
Celine möter mig med ett högljutt jamande när jag kommer innanför dörren. Hon trampar otåligt runt mina fötter under tiden jag tar av mig. Sedan vandrar hon före mig runt hörnet in i köket.
Svansen håller hon rätt upp och sedan vickar hon lite uppfordrande med den översta tippen. Som om hon kallar på mig. Sätter sig vid matskålen och jamar till.
Nej, gumman det blir torrfoder idag säger jag. Om en stund jag måste bara….
Ett ilsket jamande skär genom hemmet.
Jag tar fram torrfodret och fyller på. Som om det hjälper. Hon ställer sig på två ben, jamar högljutt. Ilsket.
Och så håller det på. Länge. Ja, fem minuter i alla fall.
Jag tar fram tonfiskburken. Häller upp. Och det ilskna jamandet vänds till ett mjukt spinnande.
Efter maten hoppar hon upp i fönstret. Svansen hänger lojt längs väggen. Tippen vippar lite då och då.
Så vänder hon sig om. Hennes blick rakt in i min och hon bjuder på ett belåtet kuttrande.
Nöjd.
Ett litet hörn som är mitt... 