Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Adoption’

Ibland. Inte så ofta längre men när barnen var små hände det att frågan med stort F kom. Oftast från nyligen förlösta frispråkiga mammor. De som gärna delade med sig av sina förlossningsminnen. Det var bedövning, smärta, avsaknad av bedövning, mer smärta och ”så här mycket sprack jag”-snack. Jag var inte ett dugg imponerad.

Och sedan kom frågan.

Älskar man ett adopterat barn lika mycket som om man skulle fött det? När det inte har legat i din mage och inte ser ut som du.

Allt sedan jag fick mina döttrar i min famn för första gången har jag älskat dem. Fullkomligt och oreserverat. Men det är inte alltid så. Vi var ensamma när vi fick våra döttrar, det var lugnt och de sov. Det var fina stunder, bägge två. För flera av våra vänner har det varit annorlunda.

För alla får vi barnen på olika vis. Även adoptivföräldrars ”förlossning” skiljer sig åt. Och stressen inför ”förlossningen” byggs upp av att under månader nagelfarits av frågvisa socialsekreterare som ska dokumentera att vi duger som föräldrar. Sedan ökar stressen när tio, tolv eller femton förväntansfulla föräldrar står på rad i ett kalt rum och barnen bärs fram till paren och de ska le och säga tack och vara lyckliga.

Lyckliga fast barnet de fått i sin famn spänner sig i en båge, gråter hysteriskt och trycker sig bort från sin nya mamma och pappa. Förtvivlade för att de nya föräldrarna låter konstiga när de pratar, luktar konstigt och är stela och ovana i sina rörelser.

Och alla andra ler och ser lyckliga ut och det skrämmer den nya familjen från vettet.

Sen går de hem till ett litet hotellrum i en stad de inte känner, där alla talar ett språk de inte kan och barnet skriker. De är inte på semester och fast de älskar att resa vill de bara hem.

De är ensamma.

Barnet fortsätter skrika och inga knep från Anna Wahlgrens bok hjälper, de vet inte längre vad de ska göra och barnet ser inte ut som de. Kontaktpersonen säger genom tolk att en läkare kommer.

Och alla ler.

Sen kommer läkaren och klämmer på barnets mage, lyser i barnets ögon. Och barnet skriker tills kontaktpersonen tar upp barnet och sjunger något på språket de nya föräldrarna inte kan. Då tystnar barnet.

Och alla ler – igen. Och barnet ser inte ut som de. Och allt är nytt, läskigt och stort.

Efter någon vecka flyger de hem med ett barn som bara skriker. Affärsmännen som vill ha lugn och ro fnyser och andra bara tittar. Stressen går inte att kontrollera och den nya mamman och pappan tänker; vad har vi gett oss in på. Vi kommer inte klara det här. Vi kommer aldrig kunna älska det här barnet . Men det vågar de inte säga högt. För de tror, så som många adoptivföräldrar tror, att de måste vara lite bättre och att alla andra älskar sitt barn från första stund. Ingen är som de.

Så de tiger om sin oro. Och stressen ökar.

De kommer hem. Barnet skriker och föräldrarna vaggar, och sjunger på språket de kan. Släkten vill komma på besök och ringer varje dag fastän mamman och pappan säger nej. För de har lärt sig på kursen de varit att barnen måste få knyta an först. Och barnet tittar i deras ögon och det finns ingen i släkten som har sådana ögon.

Och alla är lite sura. Barn har vi ju alla fått. Hur svårt kan det vara.

Så blir veckor till månader. Barnet slutar skrika och kärleken växer. Stressen avtar och så en dag ser de att deras barn går precis som pappa och ler som mamma. Och morfar som nu får komma på besök är glad och säger att den lilla ser ut precis som du.

Kärleken växer till gränslös. Och det spelar ingen roll längre på vilket sätt som barnen kom till den nya familjen. Och nu ser barnet ut som de.

Så kan det också vara när man får barn. Och ja, vi älskar våra barn precis lika mycket som du som fött ditt barn. Jag lovar. Men det kan ta tid, precis som det kan för den som fött sitt barn. För det är stort, omvälvande och lite skrämmande att bli förälder.

Och vet ni, mina barn ser ut precis som jag, bara att de är sju resor vackrare.

Annonser

Read Full Post »

Orden jag aldrig glömmer

Det finns en kvinna vars namn jag inte minns, inte heller hennes ansikte, hår eller längd finns bevarat i mitt minne. Skulle jag möta henne någonstans skulle jag för mitt liv inte veta att det var hon. Ändå finns hennes ord i mitt huvud, som tatuerade på hjärnbalken för att aldrig suddas ut.

Hon var inte ens snäll, det hon sa var faktiskt oförlåtligt. Hon var inte bra på sitt jobb helt enkelt. Det finns gott om sådana människor. Ni har säkert mött någon av dem ni med.

Vi hade bestämt oss för att adoptera. Året var 1995.

Efter att ha väntat ett tag fick vi tid hos socialtjänsten, för ett samtal. Vi kom dit, lite nervösa, undrande och funderande. Vad skulle hända nu?

Platsen var Sundbyberg.

Vi fick träffa Kvinnan. Hon satt kvar bakom sitt skrivbord när vi kom in. Reste sig inte för att hälsa. Och vi var nervösa.

Det är så, att först måste det göras en medgivarutredning. Utredningen görs av en socialsekreterare. Utan deras godkännande ingen adoption. Man kan tycka att de borde vara specialiserade på adoption, vad som krävs och ”vilka” barnen är. Men så har det inte varit i våra möten med socialsekreterare. Som en sa till oss, år 2000: ”Vi slåss om de här fallen, annars är det bara problem. Det här mynnar förhoppningsvis ut i något positivt. Men vi har ingen speciell utbildning.”

Nåja, Kvinnan satt där bakom sitt skrivbord år 1995. Spände ögonen i mig och sa orden: ”Om du inte kan bli gravid kanske det inte är meningen att du ska ha barn.”

Som om det skulle vara ett Guds straff. Som om jag skulle ha någon social defekt som gjorde mig till en dålig mamma och naturen hade hanterat det genom att fuck-up min hypofys.

Hon fortsatte: ”Här prioriterar vi de som verkligen behöver hjälp. Ni får räkna med att vänta upp till två år på en utredning. Minst.

Vi gick.

Den kvinnan kommer jag aldrig att glömma. Ibland undrar jag; vad gör hon nu?

Read Full Post »