”Hej! Jag heter Birgitta. På din blogg såg jag ett foto av en tavla. Den tavlan har min morfar målat, och jag tror att vi är släkt.”
Så började ett telefonsamtal jag fick idag. Och ärligt. Hur märkligt var inte det. Fast kul, jättekul. Och vet ni, för knappt ett år sedan fick jag redan på att jag har en syster. En storasyster.
Mona.
Hon är jättefin och jag är glad att hon kommit in i mitt liv. Jag tror hon är glad med.
Men idag. Idag ringer alltså Birgitta och berättar att jag förmodligen har en massa släktingar som jag inte vet om. Hur häftigt är inte det.
Hon berättade om Einar, hennes morfar och konstnären till tavlan jag tycker så mycket om. Och när hon berättar om alla gamla släktingar så kände jag igen släktnamnen som min pappa pratat om.
Och så hade jag 10 skrikande barn i ena örat och Birgitta i andra och hur intressant, överraskande och roligt det än var så kunde jag inte fortsätta.
På kvällen dimper det ner ett mejl i min brevlåda. Där berättar Birgitta mer och allt kretsar kring min pappas, farfars och farfars fars hemstad. Så vi är då alldeles säkert släkt.
I ett telefonsamtal på min födelsedag ekar en röst från det förflutna om spännande berättelser från en del av min släkt jag vet väldigt lite om.
Är det någon som kan triumfa den födelsedagspresenten?
Ett litet hörn som är mitt... 