”Jag orkar inte mer, mamma”

Rädsla. När mitt barn är så ledsen, så förtvivlad att hon inte längre finner orden. När hon ber mig ”Mamma, kom.” Och jag inte är hos henne. När hon till slut bara viskar ”Jag orkar inte mer”. Det är då som rädslan slår rot i mitt hjärta.

Och när jag äntligen får slå mina armar om henne. När hon lutar sitt huvud mot mitt bröst och jag känner hur hennes kropp får ro. Då andas jag lättare igen.

Jag ser glädjen i hennes ögon över att vara hos mig. Mitt hjärta slår i vanlig rytm och jag vet att hon är trygg igen.

Då slappnar jag av och tröttheten sköljer över mig.

Det finns en liten till där alldeles bredvid mig som smyger handen in i min . Jag ser in i hennes ögon när hon säger ”Jag var rädd mamma”.

Hand i hand går vi hem. Vi tre.

Hem till det som jag ger er varje dag.

Trygghet, lugn och kärlek.

Och jag ser dem. Jag ser dem när de sover, när de gläds och när de är ledsna.

Varje dag vaknar jag och ger dem mig. Och det gör mig lycklig.

Det gör dem starka.

Men ibland kommer dagar då jag bara är rädd. Då jag hoppas att mina ord, mina tankar och min kärlek ska hjälpa dem hålla ihop när jag inte är där.

För ni är viktigast i mitt liv. Varje dag.

// Mamma

Read Full Post »

Känslan är obehagligt bekant

Livsviktigt. Hon kryper ihop. Vinden får hennes hud att knottra sig, kroppen rister till. Ligger sedan stilla. Beslutet måste tas, ändå skjuter hon det framför sig. Igen.

Hon låter ögonen följa rummets konturer. Spår på hennes kinder. Skulle du smaka vore de salta. Men dina ögon filtrerar. Väljer att inte se. Igen. Tvåsamheten ligger som en klibbig hinna över huset men ensamheten har aldrig varit större. Känslan är obehagligt bekant.

—-

Ensamheten fyller mitt hjärta. Rofyllt. Jag återerövrar mig själv, behöver ingen annan som bekräftar mig. Ser mig själv och ger mig de ord jag behöver. Ger mig och mina hjärtan all den tid vi behöver, att dela den tiden med en ny partner känns främmande. Nu.

Lyssnar på våra behov. Ger oss paus att andas. Landar.

—-

Vi är så olika du och jag. Så olika som bara två före detta älskande kan vara där ingen väg finns tillbaka.

Någonsin.

Read Full Post »

Och skriket skakar stjärnorna

Då som nu. Som alltid. Listan på vems fel det är kan göras oändlig. Det enda namn som aldrig hamnar där är ditt. Överst däremot. Där står mitt.

Jag är inte ensam. Min smärta. Min sorg. Allt delar jag med dig. Och dig. Och dig…

Om vi tillsammans förenar oss i ett skrik. En gång låter vi vår sorg ljuda. Och skriket skakar stjärnorna. Vi rubbar världsbyggnadens balans. En gång.

Tillsammans.

Sedan. I samma sekund. Sluter vi våra läppar.

Tystnad.

Read Full Post »

Jag tog din hand när benen inte bar dig

Det är som om jag upplever allt för första gången. Mitt ego bultar smärtsamt och vågor av ensamhet drabbar mig. Livet är mitt. Jag delar det inte.

Om natten. När lakanet är skrynkligt och täcket för varmt. Då är smärtan som störst. När min hud bränner och längtar efter något som var. Eller aldrig var. Jag vet inte längre.

Du bar min ring, jag bar din. Och våra löften gav vi varandra. Att tillsammans byts till ensamhet kan jag förstå. Livet är inte som jag tror. Eller du. Men lögnen. Lögnerna. De tär ska du veta.

Min tillit la jag i dina händer. Nu finns den inte mer. För dig betydde den ingenting. Betyder ingenting. Du våldförde dig på min vilja att tro på ditt ord.

När ditt liv rasade stod jag vid din sida. Genom sjukdom och sorg vandrade jag bredvid dig. Jag tog din hand när benen inte bar dig och jag försvarade dina val även när min oro tärde mig.

När jag gick sönder, av att dina lögner briserade, vände du mig ryggen. Du lämnade till mig att plocka upp resterna. Resterna av ett liv, en ekonomi och en familj.

Och jag plockar än. Ensam.

Starkare för varje dag som går, och sårbarare. Hudlös. Och för det är jag tacksam.

Jag känner. Gör du?

Read Full Post »

Lyssna till hennes ord

Idag ville lilla tjejen, efter mycket velande, åka till dig två dagar under lovet. Framsteg. Hon är glad. Ta vara på den tiden nu. Skänk inte bort hennes tid till någon annan.

Lyssna till hennes ord och hör vad hon säger dig. Se henne för den hon är och lita till hennes förmåga. Hon har växt i livet.

Jag har mina regler, du har dina. Hos mig får hon vara ensam hemma, hon får rå om sig själv och hon får röra sig fritt. Att du väljer andra regler är upp till dig och jag säger inget om det.

Säg inget om mina val.

Gör istället dina egna och stå för dem när det blåser.

Hon säger mig hur hon vill ha det. Hon vet att jag lyssnar. Att jag finns där och att min tid med henne är hennes.

Ge henne nu din tid. För hennes skull.

Och för din.

Read Full Post »

Kanske det bara är jag…

Det finns ord jag inte kan skriva. Tankar jag inte kan formulera. De får ligga där hos mig, för de gör allt för ont för att visas upp. Fast det finns en sak jag undrar över.

Jag vet att jag reagerar. För att jag vill. Men inte överreagera, det vore att tappa fotfästet. Och det vill jag inte ge dig.

Nu balanserar jag och undrar, håller jag mig på rätt sida?

Jag vill egentligen inte lägga energi på onödiga små ting. Som det du gör. Ändå. Du gör mig yr och knäsvag. På ett obehagligt vis. Kan du någonsin förstå det?

Vuxenansvar. Jag tänker på barnen. Precis så säger du, att du tänker på barnen.

Men du, ärligt.

Du träffar en ny kvinna, en ny kärlek. Helt ok, kan inte säga mycket om det.

Men.

Efter tre veckors bekantskap presenterar du henne för barnen som din nya flickvän. På släktträffen som ni åker till för att fira din yngsta dotters födelsedag tar du med henne. Ni sover över. Sover utan dörr, barn i soffan. Barn hör. De går därifrån när ni pussas.

Jag vet inte. Kanske det bara är jag?

Det är din mamma som presenterar denna kvinna för dig. Hon tycker ni passar så bra ihop. Skilsmässan är inte klar. De är vänner sedan sex år tillbaka. Jag var en del av familjen i tjugosex år. Du berättar det för barnen, ”farmor tycker vi passar så bra ihop”.

”Mamma, jag tror inte farmor tycker om dig.”

De var där. Din familj. Farmor, den nya flickvännen och din syster som jobbar med barn. Och andra var där. Din mamma har sagt mig. Men du, jag kan det här med barn.

Ingen reagerade, ingen tycker det är konstigt. Och var skulle barnen då vända sig med sina tankar?

Jag vet inte.

Så jag undrar; kanske det bara är jag som inte tycker att det är att ta ett vuxet ansvar? Kanske det bara är jag som inte tycker att du tänker på barnen?

Kanske det bara är jag som undrar vilka andra vuxna du omger barnen med.

Kanske det bara är jag som överreagerar.

Read Full Post »

Varför vill du aldrig vara ensam med dina barn?

Idag reagerade jag. Det är första gången jag sätter ner foten. På länge. Jag har låtit dig lämna barnen för sent. Har inte sagt något när du glömt ge dem middag. Heller inte gett dig mina ord när jag undrat varför du inte umgås med barnen ensam.

Jag skickade ett sms. ”Lämna och hämta barnen själv, utan sällskap tack! Lämna dem i tid och se till att de fått middag.”

Fan, jag är inte stolt över mig själv.

Men någon gång, denna gång tröt mitt tålamod. Och jag vill bara viska i ditt öra; skärp dig för fan.

Read Full Post »

”Jag har något att berätta. Du kommer inte att tro det.”

Igår. På en stengata på Söders höjder med Peter Cincotti’s Cinderella Beautiful i öronen, mindes jag. Förra våren. Vi skrattade och framtiden kändes trygg och varm. Här ville vi bo och vi drömde. Sa att när barnen sover över hos kompisar åker vi hit, sitter på The Bishop’s Arms och pratar. Bara du och jag. Och våra drömmar om framtiden.

Det var då vi trodde att allt skulle ordna sig. Det var innan jag visste det du visste. Innan jag kom på dig med alla lögnerna.

Igår gick jag där ensam, på kullerstenarna. På väg till The Bishop’s Arms men inte för att möta dig.

Vi kom aldrig dit.

Det kommer över mig och hjärtat hamnar lite på sned. Jag tänker på dina ord: ”Nu kan du fira. Du är snart en fri kvinna.”

Men det finns inget att fira. Bara sorg att komma över. Ledsamhet att bearbeta, ensamhet att förhålla sig till.

Och lögner….

———

Sms: ”Jag har något att berätta. Du kommer inte att tro det.”

Några dubbelslag. Hjärtat skuttar till och tankarna far. Vad nu? Måste jag veta mer?

Ja.

En ny flickvän. Tre veckor gammalt förhållande. Presentation för barnen. Med på släktkalaset och sova över. Barnen i rummet bredvid, ingen dörr…

Vi är så olika du och jag. Tjugosex år. Du suddar ut dem med radergummit bak på pennan. Lite nonchalant. Tycker att det är helt ok att involvera barnen i en ny relation, innan skilsmässan är klar, innan du vet att det är allvar.

Låta dem ser er, känna er, höra er…

Du vet, precis som jag att det är tufft för barnen. Ändå.

Jag förstår inte. Inte alls.

Och nej, hjärtat halkar inte på sned för din skull.

Men för allt som var. För åren som rinner genom mig. Och för allt som inte blev.

För att det bara, så enkelt, suddades ut. Ett liv, vårt liv.

Borta.

Och för barnen…

Read Full Post »

Jag vet att han vet…

Det är när han kryper under huden som det är som allra värst. När jag inte kan värja mig och trycket inifrån ökar. Känslan av att brista överväldigar mig. Huden bränner vid varje beröring, även min egen.

Genom orden hör jag hans röst, känner hans blick och förnimmer hans beröring. Det finns inget i det som är angenämt. Ingenting.

Det är de små nyanserna i orden som gör illa.

Så subtilt.

Som pickande småfåglars näbbar träffar de mig. Och jag vet att han vet att de gör mig illa. Och allt är obegripligt. Alla åren som runnit genom oss.

Jag frågar honom: ”Men, var då ingenting av vårt liv tillsammans äkta?”

Nej, svarade han. ”Ingenting, ingenting med dig var äkta.”

Tystnad.

Bakom ett pulserande hjärta sitter en flicka med tårar i ögonen. Sakta trillar de ner och färgar hennes kinder röda. De rinner genom kroppen och gör hennes hud alldeles varm.

Hon gråter inte för din skull, inte heller för sin egen. Utan för alla de åren som inte längre finns, de som inte var på riktigt

Read Full Post »

Så jävla trist, helt enkelt.

Separation. Ångest och en stor sorg. Skilsmässa, så jävla trist. Jag vet att det var oundvikligt, men ändå, jag ville tro in i det längsta att det inte var så farligt, att jag kunde få det att fungera.

Om jag bara….

Vi träffades unga, väldigt unga och efter många långa år har vi nu gått skilda vägar. Vänner? Nej, så kan man nog inte säga. Inte alls.

Och även om jag var beredd på det, även om jag förstod att det fanns de av våra gemensamma vänner som skulle ”välja sida”, så hade jag ändå någonstans tänkt att de först skulle prata med oss bägge. Att de någonstans skulle tänka själva.

Det blev inte så.

Man förlorar vänner i en skilsmässa.

Och även det är en sorg.

Read Full Post »