Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mymlans veckotema’

Miljonvinst. Smakar på ordet. Den största m i l j o n v i n s t e n hitintills. Lägger mig på soffan i solgasset. Blundar och låter kroppen domna. Sakta. En del i taget. Och där, i gränslandet mellan sömn och vakenhet låter jag tankarna leka fritt. 214 miljoner.

Jag tänker på alla de som står mig nära. Alla dem vars framtid jag ekonomiskt kan trygga. Alla de som får mitt hjärta att sjunga och min själ att må bra. Och jag ler lite, där inne bland mina virvlande tankar, när jag tänker på att de är så många. Så lyckligt lottad jag är ändå.

Och jag tänker på dig. Du som hela tiden raserar min tillvaro. Om och om igen. Som nu i dagarna.

Återigen lämnar du de gemensamma skulderna till mig och ler från din hörna. Lämnar de i mitt knä att hantera och ser ingen orsak till att ta ansvar du med. Varken nu eller då.

Precis när jag tar mig upp med näsan över vattenytan knuffar du mig tillbaka. Och jag undrar. Hur känns det för dig?

Så skönt det skulle vara att med ett trollslag kunna utplåna allt ekonomiskt samröre vi har med varandra. Kunna veta att jag kan försörja barnen själv. Nu och för alltid.

Jag skulle resa med dem, visa dem världen. Deras värld. På matbordet skulle det stå den maten vi vill äta, fruktfatet skulle vara välfyllt och grönsakslådan full.

Om somrarna skulle jag hyra hus i Italien eller Frankrike eller kanske Costa Rica. Sedan skulle de som ville få komma dit. Och de som inte hade råd med resan, får den betald.

Jag skulle vara skuldfri och leta efter projekt att investera i. Både nära och långt bort. Företag jag kunde hjälpa på traven och vattenprojekt i fattiga länder. Barn som far illa och kvinnor som lever i utsatthet.

En fond skulle jag starta, kanske flera. En för ensamstående mammor. Det är givet. En fond till barnen, och syskonbarnen och vännernas barn. En studiefond så att de slapp dras med en stor studieskuld under yrkeslivet. Vad mera? Det finns tid att tänka på.

Och jag skulle inte skänka dig en tanke.

Inte en enda.

Det är mitt löfte till dig.

Annonser

Read Full Post »

Jag stirrar på tallriken framför mig.

Suckar.

Och sedan äter jag.

—————————-

Pastan kokar och jag rullar på köttbullarna i stekpannan så att de inte bränns vid. Tänker på att jag borde äta nyttigare samtidigt som jag stoppar en pralin i munnen. ”Är maten klar snart? Jag är vrålhungrig”, hojtar dottern från soffan.

Tänder ljusen på bordet och funderar över om något fattas. Kanske vi borde äta lite grönsaker. Tänker att jag är nog den enda mamman i världen som slarvar med grönsakerna, eller inte.

Kanske.

Skär upp lite tomater och gurka. Mer avancerat än så är det ingen idé att sträcka sig. Ibland tar jag lite sallad. På min tallrik. Det är ändå bara jag som äter de gröna bladen. Så kan det också vara.

Kassan har varit skral ett tag. Och nyttig mat är dyr. Den ekologisk också.

Ja, och den rättvisemärkta.

I alla fall när man handlar på den lilla lokala Konsum. För vi som inte har bil kan inte storhandla, fast jag tänker att det kanske jämnar ut sig eftersom jag är miljömedveten och inte kör bil. Eller? Ja, inte priset då utan att jag inte handlar ekologiskt. Ni fattar va’.

Och den som säger att det inte är dyrare att handla ekologiskt, den har inte haft en skral kassa. I affären tittar jag på det ekologiska baconpaketet för 19.90 och sedan på det vanliga paketet för 12.90. Gissa vilket paket som hamnar i min korg. Men ekologiskt ska vara nyttigare. Ja, ni förstår säkert.

Fast jag hade inte behövt stoppa munnen full med praliner. Även om jag har fått dem i present. Det är inte nyttigt. Bara gott.

Och på kvällen, när jag klär av mig och står framför spegeln tänker jag att imorgon. Imorgon ska jag vara duktig. Ta tag i mitt liv. Gå ner mina kilon, mina många extra kilon jag släpar på. Bli fin, bli så där extra fin.

Kunna handla kläder som inte är för oss som är runda. För de är dyrare. Och de flesta är inte ens snygga. Som om vi som är runda inte bryr oss om det som är snyggt. Märkligt.

Slippa ha ångest inför badsäsongen och för badhusbesöket med barnen. Slippa höra alla: ”du är så fin”, som ekar så ihåligt i mina öron.

Imorgon.

Då ska jag äta sallad, laga bra mat. Handla hem allt som behövs för min nyttiga, slankare mat. Kolla alla matsajter. Kanske bara dricka. Ja, det är bra. Det är billigt och då går jag ner i vikt.

Imorgon då ska jag ta en rask promenad och…

———————————-

Jag stirrar på min tallrik.

Suckar.

Slår bort tanken på att jag skulle ha ett komplicerat förhållande till mat och i förlängningen till min kropp.

Inte jag.

Så jag tänker att imorgon. Imorgon blir allt bra.

Och sedan äter jag.

Read Full Post »

Första gången.

Tänkande. Undrande. Vad?

Av alla första gången. Om vilken ska jag berätta.

Första gången jag fick dig i mina armar, min lilla flicka. När du tittade med dina stora bruna ögon in i mina. Och min första tanke var; ”Du har en gammal kvinnas själ mitt barn, hos dig kommer det alltid finnas ett hemligt rum.”

Hon förundrar mig än. Snart nio år senare.

Eller.

Första gången och enda gången jag gjorde min mamma fin efter hennes död.

I ett litet rum med vita väggar och en vävd bonad som enda väggprydnad tassade jag runt dig på mjuka fötter. Och jag visste med bestämdhet att du aldrig skulle pussa min panna mer, aldrig smeka min kind, aldrig mer ringa och säga att jag inte skulle glömma mössan. ”Det är nämligen kallt ute mitt hjärta.”. Det var då, för första gången som det blev verkligt. Att du inte längre fanns.

Och den dagen var första gången, enda gången, jag sminkade dina ögon och la läppstift på din mun. Första gången jag sotade dina ögonfransar och dina ögonbryn, men bara lite grann. Jag borstade ditt hår och lockade det fint. Med lite rouge på dina kinder såg det ut som om du sov…

…men bara nästan. Och för första gången skulle du inte vakna mer.

Jag tände ljusen i de höga ljusstakarna som stod på båda sidor om dig, det gjorde jag för första och enda gången. Och jag viskade i ditt öra; ”rör dig inte nu mamma, då kan ljusen ramla ner.” Sedan satt jag en stund vid din sida, och viskade alla de orden jag ville ha sagda. När jag stängde dörren bakom mig hade jag gjort allt det för första gången. Och sista.

Eller ska jag berätta om första gången jag tog en cigg.

När jag stod på en balkong, på en fest och var tretton eller fjorton år gammal. När den första ciggen var det äckligaste jag smakat. En röd Prince som rev som taggtråd i halsen och fick lungorna att starkt fundera på att emigrera. Och de andra sa att du vänjer dig, efter ett paket eller så. Så jag tog en till. Spydde på toaletten, men sa inget till någon. Rökte ett helt paket den kvällen och var lite stolt i smyg.

Och rädd.

För vad mamma och pappa skulle säga.

Eller om första mensen. Den kom helt oinbjuden första dagen på sportlovet i femte klass. Jag skulle åka och bada. Blev lite chockad och äcklad även om jag visste vad det var. ”Ta lite bomull, sa mamma, så ska jag köpa bindor idag.”

Och det gjorde jag.

Hela paketet.

Read Full Post »

Kärlek. Litet ord, stor innebörd. Så förbannat svårt och samtidigt det enklaste som finns. Det svåraste jag vet är att känna kärlek till mig själv. Att. Älska. Mig.

Det finns i alla fall en som håller med. Han är inte ett dugg imponerad. Han är vad man skulle kunna säga rätt pissed off på mig. Men nu handlar det om Mig. Moi. Me.

Jag vet inte hur duktiga ni är på att gilla er själva, älska er själva? Verkligen känna kärlek till era fötter, magen, rumpan, hjärnan, håret och era handlingar. Gör ni det?

Ni som gör det imponerar. Ni har min respekt, verkligen.

Jag gillar min insida, yes I do. Man skulle kunna säga att jag känner kärlek till den. Jag har ett stort hjärta och jag gillar det jag gör mot andra. Förutom att en inte håller med då. Han tycker nog att min insida är för jävlig.

Men det får stå för honom, eller hur?

Hjärnan, eller mitt röriga intellekt, är jag också ganska imponerad av. Klok, ja det sägs så.

Resten av mig, den som jag möter i spegeln varje morgon, hon har jag förbaskat svårt att älska. Så jag kapitulerar och erkänner.

Utsidan är viktig.

Så förbannat viktig att lära sig älska.

Mymlan The reals bloggtema: Kärlek

Read Full Post »

Allt ska hinnas med: jobbet, familjen, barnen. Det finns ingen tid till att stanna upp, ingen tid till att fundera och reflektera. Livet är på språng.
Sen händer det något. Det strular för ett av barnen, en nära anhörig dör. Och plötsligt stannar tiden.

Klara, 36, suckar tyst. Fingrarna plockar med några smulor på bordet. Kaffekoppen står orörd.

– Plötsligt stod betongväggen där och det kändes som om livet tog slut.

När Klaras svärmor dog för tre år sedan var sorgen så stor att den blev omöjlig att bära. En läkare på distriktsmottagningen skrev ut Sobril. I hundrapack.

– En normal dos ligger runt 1-2 tabletter om dagen, säger Klara. Jag åt 8-9 stycken varje dag.

Sobril är ett lugnande läkemedel som skrivs ut vid ångest och oro. Det är starkt beroendeframkallande, ett beroende som kan uppstå redan efter en veckas behandling med låg dos.

Ett år och cirka 3000 tabletter senare försökte Klara att ta sitt liv. Klaras sambo, Patrik, hittade henne och ambulansen kom. Hon fördes till Södersjukhuset och fick ett dygns intensivvård. Sedan slussades hon vidare till psykvården för åtta veckors behandling.

– Just då ville jag bara dö. Jag var instängd i min lilla låda och ville bara försvinna från allting, säger Klara. När jag kom hem var det hemskt. Jag skämdes. Inför barnen och Patrik.

Nu har det gått två år sedan självmordsförsöket. Vi sitter i köket hemma hos Klara. Över en av köksstolarna hänger barnens träningskläder och kökssoffan är belamrad med saker. Barnen, 18, 16 och 9 år gamla, är i skolan och huset är tyst och stilla. Klaras liv har stannat innanför ytterväggarna till hennes radhus.

På vardagarna går hon upp och hjälper yngsta sonen till skolan, för att sedan gå och lägga sig igen. Hon sover fram till ett på dagen, men är ändå alltid trött.

– Jag sover mer än vad jag är vaken. Det är där jag befinner mig just nu, säger Klara.

Hennes sömn är fylld med mardrömmar. När hon vaknar är hon stressad.

– I mardrömmen jagas jag av ett par ögonbryn. De tillhör pappan i min första fosterhemsfamilj, berättar Klara. Jag var nio år gammal och han förgrep sig på mig i över ett år innan jag kom därifrån.

Fingrarna pillar oavbrutet med smulorna på bordet. Sorterar, radar upp, räknar. Hon vet att hon måste bearbeta det som varit men helst av allt vill hon strunta i det. Varför gräva i det som varit när lyckopillren ligger i skåpet och väntar?

Hon tar fram pillerdosan och visar mig dagens dos. 12 tabletter: Sobril, Imovane, Propavan, Cipralex och Nozinan. Ångestdämpande, sömnmedel, antidepressivt och mot psykoser. Allt för att hålla känslorna i schack.

Efter de åtta veckorna på psyket skrevs Klara in på EVA-kliniken, avvänjningskliniken på Karolinska sjukhuset.

– Där bytte vi piller med varandra, det var inte ett dugg svårt att smussla, berättar Klara. Man kunde få tag i hur mycket som helst.

Hon var 16 år när hon träffade Patrik och fann både kärleken och tryggheten hos en familj. Patriks mamma blev den mamma hon själv saknade och de kom att stå varandra nära. När Klara var 18 år föddes Patriks och Klaras första barn.

– Livet var sorglöst då. Barnen kom och jag gjorde det jag verkligen ville, tog hand om min familj, säger Klara. Det var bara att tuta och köra. Det var ett normalt liv. Sen kom den där betongväggen och stoppade. Det var då det blev ett onormalt liv.

Två gånger i veckan kommer daghjälpen och tar en promenad med Klara. Hon går inte ut själv, är rädd för att tappa orienteringen. Att hon ska få panik och hjärtklappning. Under helgen följer hon med Patrik på barnens aktiviteter.

– Går han ifrån mig får jag panik. Jag sitter snällt kvar där han lämnat mig och väntar, säger Klara med ett torrt skratt.

Sedan två år tillbaka träffar Klara en psykolog och sedan i maj i år går hon i gruppterapi. Överallt utom hos sin psykolog har hon förväntningar på sig att bli frisk. Bara där får hon vara i sin sjukdom. Tillåtelse att var i nuet.

– Framtiden är något som inte finns. Jag kryper in i min mörka vrå och vill bara sova. Det är vad jag gör. Sover.

Namnen är fingerade

Read Full Post »