Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bok’

I rätt riktning

Så har det hänt. Långsamt rör sig saker i den riktning jag önskar. Idag ringde mobilen och jag fick en förfrågan att göra ett fotojobb. Inte bara kul. Utan jävligt kul – med eftertryck.

I den bästa av världar hade det varit aningens annorlunda, med den kamerutrustning jag planerat för. För pengar jag hade avsatt till just det. Men nu blev det inte så.

Och sedan gör jag research för en bok. På fritiden. Ett hemligt projekt än så länge. Men det känns bra i magen. Det har landat väl.

Så det rör sig i rätt riktning. Sakta. Men framåt.

Read Full Post »

Böcker. Det finns så många böcker som berört mig. De som fått mig att skratta, gråta och blir så mörkrädd att jag varit tvungen att kika under sängen. Som vuxen. Och sedan har vi boken Det tänkande hjärtat – boken om Alva Myrdal. Den som gjorde mig så arg. Om det ska jag skriva en annan gång.

Idag vill jag berätta om när jag skrattade så att de runt omkring mig trodde jag var tokig. Eller skrattade, jag frustade. Tårarna rann och jag kunde inte gå. Och min dotter tyckte jag var så pinsam.

Denna lilla historia hände för snart ett år sedan, 7 maj 2009. I ett annat liv. På en annan plats. Jag har berättat om det någon annanstans. Nu ger jag er den berättelsen.

Morgon blev inte som alla andra. Julia och jag klev på bussen i Brunn, som vanligt. Fick inga platser bredvid varandra, som vanligt. Gången i bussen skilde våra säten åt. Vi tog upp varsin bok och börjar läsa, nästan som vanligt.

Det var nu det vanliga slutade.

Snart börjar jag fnissa lite åt det jag läser. Efter ett tag känner jag hur skrattet bubblar upp genom strupen, jag kväser skrattet men ut ska det på något sätt. Kroppen börjar hoppa, små kvidande undslipper mina läppar och tårarna rinner mellan kråksparkarna. Jag sneglar mot Julia och ser att hon ger mig “Blicken”.

“Du måste läsa boken, väser jag. Den är så rolig”.
“Men du gråter,” svara Julia och stirrar på mig.
“Nej, jag skrattar“, frustar jag.
“Men mamma!”

Jag lägger ner boken, tar några djupa andetag och återfår kontrollen över kroppen. Inser att det inte är läge att vara pinsam mamma. Väl framme vid Slussen skiljs våra vägar och jag tar T-banan till Centralen där jag byter till blå linjen mot Fridhemsplan. När jag går på perrongen kan jag inte låta bli att börja läsa igen. Efter ett tag bubblar fnisset upp igen. Jag ler fånigt varje gång jag tittar upp från boken. Från öra till öra. Jag inser att jag ser smått galen ut.

Inne i vagnen blir det hela värre. Jag rasar ner på en sittplats, kryper ihop över boken och hör hur jag kvider när jag försöker låta bli att gapskratta rätt ut. Tårarna rinner inte nu, de sprutar och axlarna hoppar. Kroppen rycker, som om jag har spasmer, i sin kamp att hålla inne skrattet.

Plötsligt känner jag en hand på min axel och en röst som frågar oroligt: “Mår du bra?”
Jag tittar upp och ser att jag ska av, reser mig medan jag pressar fram ett “Ja”. Kvinnan som tilltalade mig bara stirrar. Som om hon inte trodde på det hon såg.

Väl ute på perrongen kan jag inte hålla mig längre. Jag brister ut i ett hysteriskt gapskratt som ekar i underjorden. Tungt lutar jag mig mot väggen för stöd. Håller upp boken framför mig för att visa vad jag skrattar åt.

Benen i kors. Ni kan gissa varför.

Dagen efter tog jag ett senare tåg…

—————
Boken? Marley och jag. En historia om en brutalt galen och älskvärd hund. Och nej, så rolig är den faktiskt inte.

Read Full Post »