Det är när han kryper under huden som det är som allra värst. När jag inte kan värja mig och trycket inifrån ökar. Känslan av att brista överväldigar mig. Huden bränner vid varje beröring, även min egen.
Genom orden hör jag hans röst, känner hans blick och förnimmer hans beröring. Det finns inget i det som är angenämt. Ingenting.
Det är de små nyanserna i orden som gör illa.
Så subtilt.
Som pickande småfåglars näbbar träffar de mig. Och jag vet att han vet att de gör mig illa. Och allt är obegripligt. Alla åren som runnit genom oss.
Jag frågar honom: ”Men, var då ingenting av vårt liv tillsammans äkta?”
Nej, svarade han. ”Ingenting, ingenting med dig var äkta.”
Tystnad.
Bakom ett pulserande hjärta sitter en flicka med tårar i ögonen. Sakta trillar de ner och färgar hennes kinder röda. De rinner genom kroppen och gör hennes hud alldeles varm.
Hon gråter inte för din skull, inte heller för sin egen. Utan för alla de åren som inte längre finns, de som inte var på riktigt
Ett litet hörn som är mitt... 