Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mamma’

När man är så trött att kroppen värker och huvudet surrar. Då ska man vänta med att hålla ihop tills man kommer hem. Att plötsligt känna att tårarna rinner av trötthet och inse att man står på Medborgarplatsens t-banestation. Det är ingen hit.

Men nu föll det sig så. Det var inte mycket att göra än att låta folk titta.

Och le tillbaka lite försiktigt.

Det är den oändliga tröttheten som faller över mig. Efter att jag intalat mig så länge att allt är bra. Att det ordnar sig bakom kröken och att allt blir lite lättare.

Då behöver jag falla igenom en stund. Jag vet inte, kanske samlar jag kraft då.

Barnen kollade film och jag slocknade en timme på soffan. Vaknar av att kärleken säger: ”Mamma, du kanske ska gå och lägga dig i sängen?”

Omtanke.

Men mamma tar en kopp kaffe och hämtar lite luft på balkongen. Och tänker att nästa dipp ska inte ske på Medborgarplatsen.

Ja, helst inte offentligt alls.

Annonser

Read Full Post »

Rädsla. När mitt barn är så ledsen, så förtvivlad att hon inte längre finner orden. När hon ber mig ”Mamma, kom.” Och jag inte är hos henne. När hon till slut bara viskar ”Jag orkar inte mer”. Det är då som rädslan slår rot i mitt hjärta.

Och när jag äntligen får slå mina armar om henne. När hon lutar sitt huvud mot mitt bröst och jag känner hur hennes kropp får ro. Då andas jag lättare igen.

Jag ser glädjen i hennes ögon över att vara hos mig. Mitt hjärta slår i vanlig rytm och jag vet att hon är trygg igen.

Då slappnar jag av och tröttheten sköljer över mig.

Det finns en liten till där alldeles bredvid mig som smyger handen in i min . Jag ser in i hennes ögon när hon säger ”Jag var rädd mamma”.

Hand i hand går vi hem. Vi tre.

Hem till det som jag ger er varje dag.

Trygghet, lugn och kärlek.

Och jag ser dem. Jag ser dem när de sover, när de gläds och när de är ledsna.

Varje dag vaknar jag och ger dem mig. Och det gör mig lycklig.

Det gör dem starka.

Men ibland kommer dagar då jag bara är rädd. Då jag hoppas att mina ord, mina tankar och min kärlek ska hjälpa dem hålla ihop när jag inte är där.

För ni är viktigast i mitt liv. Varje dag.

// Mamma

Read Full Post »

Det finns drömmar jag inte vill drömma. Skräck jag inte vill känna och ångest jag inte vill nudda vid. Och om jag drabbas förstår jag inte hur livet skulle gå vidare. Men det gör det. Bara trasigare.

Hon trevar med smutsiga fingertoppar, försöker navigera efter sprickorna i golvet. Hasar sakta och mödosamt framåt. Lite i taget. Det bultar i kroppen. Där. På det stället hon inte vill tänka på. Inte längre kännas vid.

Mamma, var är du”, viskar hon sakta. Fast hon vet att mamma inte kan höra.

Mörkret är alldeles kompakt, det luktar gammalt och fuktigt. Kylan kommer i små pustar och får hennes kropp att rista. Hur kan det finnas en morgondag när den här dagen så brutalt tagits ifrån henne.

Det känns som en evighet, den korta stund hon varit ensam. Hon kryper ihop, gör sig liten. Ser att det finns en väg ut men vågar inte. ”Hur ska jag kunna berätta mamma?, snyftar hon till en tystnad som bara hon hör.

Någon lyfter henne. Skyler hennes kropp och lägger henne på en bädd. Världen har hittat henne och burit henne tillbaka till livet. Till ett liv hon inte längre vet hur hon ska leva. All hennes tillit och trygghet är stulen, gömd och begravd.

Jag är här nu, älskling. Mamma är här.” En röst så bekant, och ändå. Annorlunda. En röst från en tid som inte längre finns. Värmen försöker tränga bort kylan i hennes kropp. Hon vänder bort sitt unga ansikte. ”Mamma, jag ropade på dig. Men du kunde inte höra”, säger hon tyst.

Och mamman som hör henne nu vet inte hur hon ska kunna leva vidare. I hennes händer ligger skärvorna av ett liv.

Hon smeker en liten flickas rygg och säger försiktigt.

”Jag är här nu, mitt hjärta.”

—————————————————————–

Det här är bara ord sprungna ur min rädsla. Ingenting av detta har hänt, så som jag vet. Inte mig, men kanske någon annan mamma eller pappa.

Att sätta ord på det förbjudna, det som aldrig händer, är ett sätt att bearbeta min rädsla. Mitt sätt att lyfta bort det mest skrämmande jag kan tänka mig, att något händer mina barn.

Här blottar jag det som aldrig sker, men som ändå fyller landets löpsedlar då och då. Det som aldrig händer mig…

…eller dig.

Read Full Post »