Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fängelse’

Igår såg jag på, som så många andra, Uppdrag Granskning. Och jag blev upprörd och bestört över de vuxnas svek, deras och ungdomarnas hat och mobbning av den utsatta tjejen. Nu har det gått ett dygn och jag har fått en chans, en möjlighet att fundera.

Det är fler förlorare i detta än tjejen, eller tjejerna. Vi har en pojke också, och jag vill nog påstå att det var en rad vuxna som svek honom också. För hur ska han kunna få hjälp, hur ska han kunna reda upp sitt liv om de runt om honom blundar för det han gjort? Han behöver ingen glorifiering, han behöver inte att de vuxna inte tar ställning. Han behöver vuxna som säger att det han gjorde var fel, och det felet ska han betala för. Med övervakat eget arbete för att kunna leva i vårt samhälle som en ung fri man som vet skillnaden på rätt och fel. Som vet att ett nej och ett kanske är ett nej och att det aldrig kan bli ett ja.

För några år sedan besökte jag Skogomeanstalten utanför Göteborg och Norrtäljeanstalten utanför Stockholm. Jag gjorde ett reportage och ett personporträtt på en kille som satt inne för våldtäkt, försök till våldtäkt och sexuellt övergrepp. Jag träffade också de som jobbar med sexualbrottslingar och som väljer att se människan bakom brottet.

För dem som orkar, läs och kanske du får något mer att fundera över. En annan vinkel. Nedan kan du läsa reportaget. Här finns intervjun med Claes, han som blev en sådan man han föraktade.


Jävla pedofil”, kunde någon skrika från andra sidan stängslet. Stenar flög genom luften och glåporden haglade. Hierarkin inom anstalterna har vinnare och förlorare. Lägst står sexualbrottslingarna. Idag har orden tystnat och stenarna ligger orörda under snön. Sexualbrottslingarna på Norrtäljeanstalten är helt isolerade från andra interner.

En av årets sista novemberdagar bjuder på glittrande iskristaller och andedräkten förvandlas till vita moln framför ansiktet. Innanför murarna på Norrtäljeanstalten höjer sig säkerhetsstängslen mot skyn. Internerna bor i barackliknande hus som kallas paviljonger. Avskilda från alla andra sitter pedofiler och våldtäktsmän.

Vi passerar genom två låsta grindar för att komma fram till paviljong A, avdelningen för sexualbrottsdömda män. Anita Strömberg, chef för sexualbrottsavdelningen, hälsar vänligt på några interner. De traskar runt på rastgården, med några åkerbrasor håller de värmen i de tunna kläderna.

Tidigare hade de som satt på paviljong B, normalavdelningen, sin rastgård mot det område där sexualförbrytarna håller till. Situationen blev ohållbar då fångarna på normalavdelningen kastade saker och glåpord efter våldtäktsmännen, pedofilerna och de andra männen dömda för sexrelaterade brott. För att ytterligare höja säkerheten har man helt isolerat sexualbrottslingarna från andra interner.

Anstalternas hackkycklingar har också en egen hierarki. Män dömda för sexuella övergrepp på barn talar inte gärna om för andra interner på paviljong A vad de sitter inne för.

Före 2001 satt sexualförbrytarna blandade med övriga fångar. Det var svårt att garantera deras säkerhet och det fanns de som valde att avtjäna sitt straff i isoleringscell. En tillvaro där de enda mänskliga kontakterna var med psykolog och vårdare som kom med matbrickan.

Nu är män dömda för sexrelaterade brott uppdelade på fyra anstalter: Norrtälje, Kristiansstad, Härnösand och Skogome utanför Göteborg. De tre första anstalterna har egna avdelningar för sexualbrottslingar. På Skogomeanstalten, utanför Göteborg, sitter bara sexualförbrytare förutom ett fåtal män som är dömda till livstid för mord.

Bordet i den lilla sitthörnan är belamrat med pappershögar. Ett stort blädderblock ligger slängt över en av fåtöljerna. Eva Bivall, socionom på Skogomeanstalten, ursäktar röran och stökar av bordet så vi kan slå oss ner. Genom fönstrens tjocka vita galler skymtar himlen. Hon har arbetat inom kriminalvården sedan 1970 och berättar att sexualbrottslingarnas utsatthet alltid varit ett bekymmer.

– Det är ett skamligt brott och sexualbrottslingar har alltid haft ett visst skyddsbehov, säger hon.

Behandlingen av sexualförbrytare har förändrats med tiden. Den psykodynamiska behandlingen har tidigare varit dominerande. I den behandlingsformen letar man efter orsaker i det förflutna. Man söker svar på frågan vad som format personen.

– Idag pratar man mer om kognitiv psykoterapi där tänkande och handlande går hand i hand. Förändrar man tänkandet så förändras också handlandet.

Utanför dörren passerar fyra män klädda i kriminalvårdens säckiga träningsoveraller. De är på väg till ett samtalsrum längst ner i korridoren för ett gruppterapimöte inom kriminalvårdens behandlingsprogram ROS, Relation och samlevnad. I ett av momenten kommer de fyra männen att skriva varsitt fiktivt brev till sitt offer. Brevet läser brevskrivaren upp för gruppen som ger omedelbar respons på innehållet. Förövaren får försvara sitt brev. Visar han tillräckligt med ånger? Tar han på sig ansvaret fullt ut för det som hänt? Tillfället är ett av de mest känsloladdade momenten i behandlingen.

Både den individuella terapin och gruppterapin är frivillig. Strafftiden påverkas inte av att den intagne genomgår behandling. Däremot tas det hänsyn till vilken behandling den intagne har medverkat i och i vilken omfattning personen tagit till sig behandling när det tas beslut om permission. På så vis skapas ett intresse att medverka i programverksamheten.

– Vår målsättning är att alla ska omfattas av programverksamheten, säger Eva Bivall.

Många dömda sexualbrottslingar söker sig idag till Skogome för behandlingens skull. Efter att ha arbetat med behandling av sexualbrottsdömda sedan 1978 har anstalten fått ett gott rykte.

Vi tar en promenad på anstaltens område. Även om det bara sitter sexualmissbrukare här är ändå paviljongerna skilda åt av stängsel. De senaste åren har det varit fokus på säkerheten och vid behov måste vårdarna snabbt kunna skilja internerna åt.

Cellerna på Skogomeanstalten ser likadana ut förutom att en del är prydligare än andra. På sex kvadratmeter trängs en säng med en bokhylla och ett klädskåp. Ett litet handfat, som också fungerar som toalett en del nätter när blåsan är full, är placerat i ena hörnan av rummet. En liten teve står på skrivbordet framför fönstret.

Flera av de intagna är pappor och fotografier på barn trängs med textlappar på flera av anslagstavlorna. Enligt reglerna får man ha max tre krukväxter och inte för mycket tidningar eller CD-skivor. Rummen ska vara lätta att genomsöka.

Skogomeanstalten är en klass III anstalt, vilket betyder att det är en sluten anstalt. Vid en klass II anstalt som till exempel Norrtäljeanstalten ska det vara omöjligt med en utbrytning och på en klass I anstalt som Kumla ska heller inga inbrytningsförsök vara möjliga. Klass IV är de öppna anstalterna.

47 mil från Göteborg ligger Norrtäljeanstalten där Anita Strömberg är chef för den högst säkerhetsklassade sexualbrottsavdelningen i Sverige.

Denna novemberdag letar sig inte solens strålar in genom fönstren, istället tänder hon ett ljus på bordet. När vi stänger dörren lägger sig en behaglig tystnad i rummet.

Anstalter arbetar inte på samma och Anita Strömberg vill inte bedriva verksamhet enbart innanför murarna.

– Genom att sätta brottsoffret i fokus kan vi uppnå ett bättre resultat med de intagna, säger hon.

När en sexualbrottsling kommer till Norrtäljeanstalten kontrolleras alltid att de anhöriga och förövarens offer har blivit omhändertagna. Vi försöker ha ett nära samarbete med socialtjänsten.

Vårdarna till sexualförbrytarna är kontaktmän till tre-fyra intagna. De träffar alltid de intagnas familjer och deras offer när det är möjligt.

– Att ha offret under huden gör dig inte lika lättlurad, säger Anita Strömberg. Genom att få med oss familjen under behandlingen av förövaren har vi skapat ett skyddsnät för den intagna när det är dags att lämna kriminalvården.

På Norrtäljeanstalten arbetar man inte bara med ROS, Relation och Samlevnad utan även med Cognitive Skills, föräldrakurser och sex- och samlevnadskurser. De tre sistnämnda programmen vänder sig till alla intagna på anstalten och inte specifikt till sexualbrottslingar vilket ROS gör.

Både den individuella terapin och gruppterapin är viktig i behandlingen av förövarna. Det som tar längst tid för de intagna att acceptera är att kontaktmännen träffar deras fruar, föräldrar, syskon och offer om denne finns utanför familjen. Möjligheten att manipulera och att skylla på någon annan för sitt handlande krymper.

– Första året är tufft för dem. Men efter att de varit här i ett år vill de inte härifrån, säger Anita Strömberg.

Trots sina fällande domar anser 90 -95 procent av dem som sitter här att de är oskyldigt dömda. Efter Kalla Faktas uppmärksammade reportage om mannen som satt oskyldigt dömd för incest, ligger nu många ansökningar på Anita Strömbergs bord om att få kontakta journalisten Hannes Råstam.

Hon suckar lätt, ler och säger att man behöver ha ett varmt hjärta och en kall hjärna för att jobba med internerna på paviljong A.

I backspegeln krymper Norrtäljeanstaltens smutsgråa betongmur. Strålkastarlampornas sken som syns över muren blandas med villafönstrens mysbelysning. Klockan är 16.00 på eftermiddagen. Om fyra timmar låser vårdarna celldörrarna.

Read Full Post »

Han sitter lätt bakåtlutad med händerna knäppta i knäet. Orden kommer lätt, förutom ibland. Då tystnar han en stund och letar efter orden innan han fortsätter. Klädd i kriminalvårdens grå urtvättade träningsoverall berättar Claes sin historia.

Det var för fem år sedan som tillvaron rämnade. På en bräcklig grund hade Claes skapat sig ett fungerande liv. Han hade flickvän sedan flera år, jobb, goda vitsord från tidigare arbetsgivare och bra betyg från lumpen.

– Jag trodde att jag kunde gömma allt inom mig. Men till slut kommer livet ikapp en, säger Claes och ett försök till leende skymtar förbi.

Den utlösande händelsen var en misshandel. Claes mamma blev svårt slagen av en man hon kände. På rättegången som följde var Claes med som stöd för henne. Rättegången rev upp sår och väckte tidigare händelser från barndomen till liv.

– Min uppväxt har präglats av män som misshandlat och utnyttjat min mor.

Claes, som är ett fingerat namn, växte upp ensam med sin mamma i en småstad i norra Sverige. Få vuxna hade insyn i familjens liv. De som hade inblick valde att inte ingripa, att inte se vad som föregick. Nu upprepade sig mönstret ännu en gång och Claes blev frustrerad över att han inte fanns där, att han inte kunde skydda henne.

– Efter rättegången fick jag nog av allt. Min hjälp till självhjälp var att gå på krogen och supa mig full.

Våldtäkten

Claes säger själv att han var i obalans när han gick ut. Hur kvällen förlöpte är otydligt för honom. Han var berusad och har minnesluckor från tillfället. Men det står klart att han träffade en kvinna som han slog och begick övergrepp på.

– Jag våldförde mig på henne och hon var rädd och förtvivlad. Den kvällen blev jag en sådan man jag alltid föraktat och sett ner på.

Claes fick en livskris och gick in i ett depressionsliknande tillstånd. Kvinnan anmälde aldrig övergreppet, hon flyttade och gick vidare med sitt liv. Claes bar med sig händelsen i hemlighet.

Orden fyller samtalsrummet på anstalten. Emellanåt är det alldeles tyst så när som på en fläkt som surrar dovt och pennan som rasslar mot pappret.

Efter övergreppet växte känslan av att han hade nått botten.

– Krogbesöket följdes av flera. Sex blev som en drog, en tröst. Otroheten blev ett sätt att må bra, säger Claes och suckar tyst.

Bekräftelsen från kvinnor, förförelsen, tillfälligt sex och regelbundet sex med olika älskarinnor gav tillfälliga kickar. På ytan fortsatte det sociala livet. Under de tre år som följde efter övergreppet gifte han sig med sin flickvän, fick sitt första barn och började universitetsstudier.

– Jag studerade och tillbringade så mycket tid som möjligt med min son.

På ett djupare plan, inom Claes, pågick något helt annat. Att visa sårbarhet och be någon annan om hjälp fanns inte i hans världsbild. Han säger själv att han led av ”stålmannensyndromet”. Livet hade lärt honom att ensam är stark.

– Mycket var för att skydda mamma från omvärldens kritiska blickar och åsikter.

Genom de våldsamma män som fanns i hans mammas närhet lärde han sig att svara på våld med våld. Under hela uppväxten hamnade han ofta i slagsmål, att som andra gå undan var inget alternativ för honom.

– Under tonåren fick jag stå upp mot vuxna män och fysiskt slåss mot dem som gjorde min mamma illa.

På högstadiet var Claes stökig. Han skolkade och ägnade sig åt småbrott som han beskriver dem. Det var snatteri, inbrott och slagsmål. Han säger själv att han gav uttryck för alla de klassiska tecknen på att hans liv inte fungerade som det skulle.

– En lärare på högstadiet såg att jag hade potential. Han tog sig an mig och såg till att jag kom på banan så pass att betygen räckte för att komma in på gymnasiet. Och han fick mig att sluta med kriminella aktiviteter.

Som sextonåring flyttade Claes hemifrån och bestämde sig för att komma över allt som hänt. Han skulle vara stark och klara av att gå vidare. Det såg ut att gå bra tills kvällen för fem år sedan då allt kom ikapp honom.

Försök till våldtäkt

Tre år hade gått efter det första övergreppet och hans destruktiva liv snurrade allt fortare. Krogbekanta, sex och alkohol. Återigen förlorar han kontrollen. Han följde en kvinna hem från krogen och det som skulle bli en trevlig avslutning på kvällen förvandlas till ett våldtäktsförsök.

– Min avsikt var inte att våldta henne men jag hotade med våld.

I tingsrätten blev han friad.

– Vi hade kläderna på oss och ingenting hände. Att jag blev frikänd var inte konstigt.

Under förhören fick Claes och förhörsledaren bra kontakt. Han uppmanade Claes att komma till honom om det var något han ville bekänna. För att lätta på skuldkänslor och ångest valde Claes att berätta.

– Jag kontaktade förhörsledaren en tid efter rättegången i tingsrätten och berättade om händelsen som hade ägt rum för drygt tre år sedan.

Det resulterade i att ett nytt åtal väcktes och det blev ytterligare en rättegång.

Domen

Claes dömdes nu för båda händelserna, våldtäkt och försök till våldtäkt. Straffet sattes till 4,5 års fängelse. Tiden i häktet använde han till självrannsakan.

– Jag valde att börja arbeta med det som varit. Från barndomen och framåt. Bearbeta mitt liv, se mönster. När jag sedan kom till anstalten och fick individuell kontakt med en psykolog, lärde jag mig sätta ord på tankarna och känslorna. Först då förstod han mekanismerna bakom handlingarna. Han är nöjd med den hjälp som han fått i fängelset.

– När det gäller den individuella terapin känner jag mig helt omhändertagen.

Dömda sexualbrottslingar erbjuds även gruppterapi. Han tycker inte den delen gett några aha-upplevelser. Men det har varit ett sätt att lära sig prata med andra om det som hänt.

– Jag har lärt mig att ingenting skrämmande händer även om jag blottar mitt innersta för andra människor.

För första gången upplever Claes att hans mamma är ett stöd för honom. Hon håller ihop familjen och släkten och finns vid hans sida. Men hon har svårt att se att hon skulle ha någon roll i det som hänt.

– Hela min uppväxt har jag försökt att skydda henne, inte göra henne ledsen. Att konfrontera henne nu fyller ingen funktion. Jag vill inte lägga mer börda på henne.

Men visst har han varit arg på henne. Som 10-åring fick han hälsa på henne både på psyket och akuten.

– Jag tog på mig ett ansvar som en ung pojke inte klarade av, som ett barn inte ska ha. Men jag kan inte lasta henne för att det tog sig sådana uttryck, ansvaret är helt och hållet mitt.

Framtiden

Claes framtid är oviss. Hans familj finns där. Frun valde att stanna kvar och de har bearbetat upplevelserna både tillsammans och på var sitt håll. Karriären däremot är slagen i spillror. Han fick sparken från jobbet och universitetet har meddelat att han inte får komma tillbaka för att ta sina sista poäng.

– Enligt dem är det för att skydda de övriga studenterna.

Skadeståndskraven är höga och studieskulder från tre års studier väntar på att återbetalas. Snart har han avtjänat 2 år av sitt straff. Han vet att han har handlat fel, handlat ”gränsöverskridande” som han själv säger. Nu vill han inget hellre än att komma tillbaka och fungera i samhället.

– Problemet är att man inte är välkommen tillbaka. Samhället är inte förlåtande mot sexualbrottslingar.

Jag lägger ner pennan, vår tid är slut och när vi tar varandra i hand ser jag in i hans ögon. Han kunde varit min granne tänker jag. På vägen ut funderar jag på hur förlåtande jag är.

Här hittar du reportaget från Skogomeanstalten och Norrtäljeanstalten.

Read Full Post »