Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mina tankar’

Mamma!” En liten kärlek kastar sig i min famn och kramar mig hårt. ”Titta vad jag har”. Hon sträcker fram handen och visar upp en sten. Som gnistrar. ”Visst är den fin mamma?”

– Vill du ha en sån mamma?, hon tittar förväntansfullt på mig.

– När jag var liten samlade jag på stenar precis som du. Nu är det din tur, svarar jag.

– Å, vad skönt det är att vara hemma. Hon studsar in i rummet med ryggsäcken i handen.

Det var en virvelvind som kom in genom dörren igår. Glädjen över att vara hemma gick inte att ta miste på. Efter en stund kröp hon upp i min famn. ”Jag älskar dig mamma”. Tillsammans myste vi en stund innan det var dags att sova.

Efter att hon somnat smög jag in i hennes rum. Försiktigt lirkade jag loss täcket om hennes svettiga kropp och mjukt pussade jag henne på kinden .

Med mina läppar tätt intill hennes öra viskade jag tyst.

”Du är den finaste, jag älskar dig mitt hjärta”

Annonser

Read Full Post »

Tystnad. Smärtan som jag varsamt och försiktigt lirkat ur liten vilar nu hos mig. Och jag lutar mitt huvud tungt i mina händer. Uppkrupen på en stol vid vårt bord låter jag mina känslor sväva fritt. Innan jag hämtar hem dem igen.

Jag knyter ett band om säcken som står lutad vid mitt hjärta. Tyget är strävt, gnider sig mot varje känsla som far förbi. Skaver mot varje tanke som smyger sig runt i min kropp, nära mitt sinne.

Andas sakta. Låter all min frustration rinna genom mig, ner på golvet. Bort från oss.

Fokuserar.

Read Full Post »

Hopkrupen i soffan. Datorn i knäet, middagen avklarad och nu en skön stund. Lillsnorpan spelar på pianot och storsnorpan knäpper på datorn. Kvällar som denna gör mig glad.

Balkongdörren står en aning på glänt. Utanför fönstret hänger en månskärva på den kvällsblå himlen. Och ljuset är underbart vackert.

Celine, vår lilla silvergrå dammtuss till katt, sitter på soffstödet och suktar efter glassen som storsnorpan slickar i sig. Det är bra. Under tiden är hon tyst. Annars snackar hon mest. Kan bli aningens för mycket ibland. Katten alltså. Inte storsnorpan.

Snart är kaffet klart och lillsnorpan ska läsa högt ur sin bok för mig, Joy och önskeburken. En stund av nära mys.

Dessa underbara lugna vardagliga kvällar. De skänker ro.

I själen.

Read Full Post »

Jag borde gå och kolla synen. När jag helt plötsligt börjat skjuta upp glasögonen i pannan för att jag läser bättre utan. Det är då det är dags att ana oråd.

Och så är det. Lagen om all jävlighet. Allt kommer samtidigt. Jag tänker då; att se bra är väl ändå en världslig sak. Att kisa lite, maka lite på glasögonen hit och dit, gissa en bokstav eller två. Det finns värre saker här på jorden.

Det är så livet ser ut just nu. Mitt liv och min bokstavligen skeva bild på världen utanför mitt fönster. Jag tror den står sig slätt mot vulkanutbrott, inställda flyg och vardagsolyckor.

Tänker då att idka byteshandel är inte så dumt, var tog den möjligheten vägen i vårt samhälle? Men vad ska jag då erbjuda. En middag eller två? Som sällskap på en tråkig släktmiddag? Några schysta bilder på familjen, dopfotograf eller bröllopsfotograf kanske? Hm, den tanken är ju svindlande…

…omtumlande och kul. Och jag skulle göra det. Utan tvekan ett beslut jag skulle fatta fortare än ett ögonblink.

När jag står där och balansera på min sköra livsplattform tänker jag ändå, det kunde vara värre. Utan smärta över just det. Bara så enkelt konstaterande. Det kunde vara värre.

Och jag tar in orden som Miranda skriver på sin blogg ”Jag överlever. Smärtan planar sakta ut. Varje dag är lite lättare än dagen före. Tiden sveper mig framåt. Jag färdas på vägen som blev min. […] Det var inte det liv jag själv skulle ha valt. Men det var det liv jag fick.”

Med huvudet aningens på sned och fingrande dansande över tangentbordet formulerar jag åter orden jag sa till min dotter idag. ”Det blir bättre älskling, livet kommer inte jävlas i all evighet.”

Just då. I det ögonblicket. Var orden sanna. Det räcker för mig.

Och en dag kommer min något bokstavligen skeva bild av världen utanför mitt fönster bli hel igen.

Read Full Post »

Jag är lyckligt lottad. Det spelade ingen roll att du gjorde som du gjorde. Vi har pratat. Min dotter och jag. Och hon låter mig ha mina ord. Hon vet att de är viktiga, att de är viktiga för mig.

Vi pratade. Om hur hon kände och hur hon ville att jag skulle göra. Du förstår, hon är viktig för mig. Inte du. Vad du tycker spelar ingen roll.

Ingen roll alls.

Jag återerövrade orden. Det gör mig lycklig. Och jag skriver igen. Om och om igen.

Hon är fin, min dotter.

Den allra finaste.

Read Full Post »

Det är som om jag upplever allt för första gången. Mitt ego bultar smärtsamt och vågor av ensamhet drabbar mig. Livet är mitt. Jag delar det inte.

Om natten. När lakanet är skrynkligt och täcket för varmt. Då är smärtan som störst. När min hud bränner och längtar efter något som var. Eller aldrig var. Jag vet inte längre.

Du bar min ring, jag bar din. Och våra löften gav vi varandra. Att tillsammans byts till ensamhet kan jag förstå. Livet är inte som jag tror. Eller du. Men lögnen. Lögnerna. De tär ska du veta.

Min tillit la jag i dina händer. Nu finns den inte mer. För dig betydde den ingenting. Betyder ingenting. Du våldförde dig på min vilja att tro på ditt ord.

När ditt liv rasade stod jag vid din sida. Genom sjukdom och sorg vandrade jag bredvid dig. Jag tog din hand när benen inte bar dig och jag försvarade dina val även när min oro tärde mig.

När jag gick sönder, av att dina lögner briserade, vände du mig ryggen. Du lämnade till mig att plocka upp resterna. Resterna av ett liv, en ekonomi och en familj.

Och jag plockar än. Ensam.

Starkare för varje dag som går, och sårbarare. Hudlös. Och för det är jag tacksam.

Jag känner. Gör du?

Read Full Post »

Hon tar hopprepet med sig ut. Studs, studs, studs. Gruset under hennes skor krasar. I skuggan ligger små högar av grusblandad snö kvar. Plötsligt tittar hon upp och ser mig. Leendet får hennes ansikte att lysa ikapp med vårsolen.

Jag kryper ihop på stolen. Solen värmer och när jag blundar känns det som om sommaren redan är här. Halva balkongen är fortfarande full med skräp sedan flytten. Om en vecka ska det bort. Saknas grovsoprum krävs det bil och snälla hjälpsamma vänner. Tack snälla du, jag ser fram mot nästa lördag. Då tar jag hela balkongen i besittning.

Sedan en vecka tillbaka sover du tätt, tätt intill mig om natten. Idag, efter det att du blivit arg på mig för ingenting eller allting, kom du krypande in i min famn. ”Förlåt för att jag blev så arg mamma.” Och du tankar ännu mer av mig. Och vi tittar på din syster, tillsammans, när hon studsar runt gården på ben fulla med spring.

Ibland undra jag.

Hur hinner jag fylla på? Men det gör jag. Jag finns där för dig och din syster om och om igen. Och nu lyser solen på oss hjärtat. Vi kommer komma ut på andra sidan.

Jag lovar.

Read Full Post »

Older Posts »