Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ensamhet’

Livsviktigt. Hon kryper ihop. Vinden får hennes hud att knottra sig, kroppen rister till. Ligger sedan stilla. Beslutet måste tas, ändå skjuter hon det framför sig. Igen.

Hon låter ögonen följa rummets konturer. Spår på hennes kinder. Skulle du smaka vore de salta. Men dina ögon filtrerar. Väljer att inte se. Igen. Tvåsamheten ligger som en klibbig hinna över huset men ensamheten har aldrig varit större. Känslan är obehagligt bekant.

—-

Ensamheten fyller mitt hjärta. Rofyllt. Jag återerövrar mig själv, behöver ingen annan som bekräftar mig. Ser mig själv och ger mig de ord jag behöver. Ger mig och mina hjärtan all den tid vi behöver, att dela den tiden med en ny partner känns främmande. Nu.

Lyssnar på våra behov. Ger oss paus att andas. Landar.

—-

Vi är så olika du och jag. Så olika som bara två före detta älskande kan vara där ingen väg finns tillbaka.

Någonsin.

Read Full Post »

Det är som om jag upplever allt för första gången. Mitt ego bultar smärtsamt och vågor av ensamhet drabbar mig. Livet är mitt. Jag delar det inte.

Om natten. När lakanet är skrynkligt och täcket för varmt. Då är smärtan som störst. När min hud bränner och längtar efter något som var. Eller aldrig var. Jag vet inte längre.

Du bar min ring, jag bar din. Och våra löften gav vi varandra. Att tillsammans byts till ensamhet kan jag förstå. Livet är inte som jag tror. Eller du. Men lögnen. Lögnerna. De tär ska du veta.

Min tillit la jag i dina händer. Nu finns den inte mer. För dig betydde den ingenting. Betyder ingenting. Du våldförde dig på min vilja att tro på ditt ord.

När ditt liv rasade stod jag vid din sida. Genom sjukdom och sorg vandrade jag bredvid dig. Jag tog din hand när benen inte bar dig och jag försvarade dina val även när min oro tärde mig.

När jag gick sönder, av att dina lögner briserade, vände du mig ryggen. Du lämnade till mig att plocka upp resterna. Resterna av ett liv, en ekonomi och en familj.

Och jag plockar än. Ensam.

Starkare för varje dag som går, och sårbarare. Hudlös. Och för det är jag tacksam.

Jag känner. Gör du?

Read Full Post »

Idag reagerade jag. Det är första gången jag sätter ner foten. På länge. Jag har låtit dig lämna barnen för sent. Har inte sagt något när du glömt ge dem middag. Heller inte gett dig mina ord när jag undrat varför du inte umgås med barnen ensam.

Jag skickade ett sms. ”Lämna och hämta barnen själv, utan sällskap tack! Lämna dem i tid och se till att de fått middag.”

Fan, jag är inte stolt över mig själv.

Men någon gång, denna gång tröt mitt tålamod. Och jag vill bara viska i ditt öra; skärp dig för fan.

Read Full Post »

Bakom väggarna till mitt stenhus har jag låtit tårarna falla idag. För helt plötsligt blir sorgen så överväldigande.

När jag sitter uppkrupen i soffan minns jag att glassen är slut, ekonomin söndertrasad och hjärtat lite hjälpligt omplåstrat.

Och jag har glömt hur det var att vara älskad, att ha fina kläder, nyfrissat hår och att få känna sig så där lagom vardagsfin.

Så tårarna rinner. Och hjärtat värker.

Sen hotar plåstret att ramla av och jag är rädd att jag kanske inte hittar alla bitar igen. Och vem kan leva med ett trasigt hjärta?

Trots mina vänner och mina barn och min skrikande katt som lämnar håravtryck i hela lägenheten, känner jag mig ensammast i världen.

Och jag skickar alla mina tankar ut i evigheten. Tänk om jag kunde få börja om, om ekonomin fick bli hel och jag fick känna mig vardagsfin.

Kanske.

En märklig overklig tanke, men kanske kommer jag att älska igen. Men jag undrar jag.

Var ska jag hitta tilliten när hjärtat inte längre vill vara med?

Read Full Post »