Maraton, foto och kalas hos fina vännen

Fina vännen ställde till kalas idag. Med underbar mat, trevliga samtal med sköna gäster och vacker dukning i ett smakfullt hem, är kvällar som dessa en lisa för själen.

Efter en stunds fixande och trixande på morgonen, förmiddagen, så åkte frk J och jag in till stan. Lite gatufoto skulle fångas med linsen och så maraton förstås. Frk J hade sett fram mot maraton hela veckan. ”Det är så kul mamma.”

Vi tog en promenad längs stadsgårdskajen och landade i Kungsträdgården som idag var fullt med restaurangtält och aktiviteter. Lite mat, en stunds vila och en träff med mormor och morfar gjorde frk J pigg igen.

I sakta mak vandrade vi tillbaka till Slussen. Med varsin kamera fångar vi det som lockar vårt öga. Och snart kommer de. Löparna. Först en och en, sedan liten klunga och stor klunga.  (Här finns bilder)

På tåget landade vi på varsitt säte. Och till ljudet av ett metodiskt dunkade pratade vi om dagen och om drömmar om framtiden. Jag höll kameran i knäet och tog bild efter bild på intet ont anande medpassagerare. ”Vad mycket skog mamma,” sa fkr J. ”Men det är fint.”

Och Solsidan bjöd på just det som namnet utlovar. (Kalasbilder hittar du här)

———-

Nu har vi landat hemma i soffan. Nöjda. Lite popcorn. Slutet på en film och en snabb sväng in till twännerna.

Read Full Post »

Som om jag skulle ha ett komplicerat förhållande till mat

Jag stirrar på tallriken framför mig.

Suckar.

Och sedan äter jag.

—————————-

Pastan kokar och jag rullar på köttbullarna i stekpannan så att de inte bränns vid. Tänker på att jag borde äta nyttigare samtidigt som jag stoppar en pralin i munnen. ”Är maten klar snart? Jag är vrålhungrig”, hojtar dottern från soffan.

Tänder ljusen på bordet och funderar över om något fattas. Kanske vi borde äta lite grönsaker. Tänker att jag är nog den enda mamman i världen som slarvar med grönsakerna, eller inte.

Kanske.

Skär upp lite tomater och gurka. Mer avancerat än så är det ingen idé att sträcka sig. Ibland tar jag lite sallad. På min tallrik. Det är ändå bara jag som äter de gröna bladen. Så kan det också vara.

Kassan har varit skral ett tag. Och nyttig mat är dyr. Den ekologisk också.

Ja, och den rättvisemärkta.

I alla fall när man handlar på den lilla lokala Konsum. För vi som inte har bil kan inte storhandla, fast jag tänker att det kanske jämnar ut sig eftersom jag är miljömedveten och inte kör bil. Eller? Ja, inte priset då utan att jag inte handlar ekologiskt. Ni fattar va’.

Och den som säger att det inte är dyrare att handla ekologiskt, den har inte haft en skral kassa. I affären tittar jag på det ekologiska baconpaketet för 19.90 och sedan på det vanliga paketet för 12.90. Gissa vilket paket som hamnar i min korg. Men ekologiskt ska vara nyttigare. Ja, ni förstår säkert.

Fast jag hade inte behövt stoppa munnen full med praliner. Även om jag har fått dem i present. Det är inte nyttigt. Bara gott.

Och på kvällen, när jag klär av mig och står framför spegeln tänker jag att imorgon. Imorgon ska jag vara duktig. Ta tag i mitt liv. Gå ner mina kilon, mina många extra kilon jag släpar på. Bli fin, bli så där extra fin.

Kunna handla kläder som inte är för oss som är runda. För de är dyrare. Och de flesta är inte ens snygga. Som om vi som är runda inte bryr oss om det som är snyggt. Märkligt.

Slippa ha ångest inför badsäsongen och för badhusbesöket med barnen. Slippa höra alla: ”du är så fin”, som ekar så ihåligt i mina öron.

Imorgon.

Då ska jag äta sallad, laga bra mat. Handla hem allt som behövs för min nyttiga, slankare mat. Kolla alla matsajter. Kanske bara dricka. Ja, det är bra. Det är billigt och då går jag ner i vikt.

Imorgon då ska jag ta en rask promenad och…

———————————-

Jag stirrar på min tallrik.

Suckar.

Slår bort tanken på att jag skulle ha ett komplicerat förhållande till mat och i förlängningen till min kropp.

Inte jag.

Så jag tänker att imorgon. Imorgon blir allt bra.

Och sedan äter jag.

Read Full Post »