Det är så livet är

Halsen värker. Och rösten raspar som om jag halsade en flaska whiskey igår. Men nej, så roligt hade jag inte. Jag är förkyld helt enkelt.

Två dagar kvar av veckan och med Alvedon och halstabletter fungerar det mesta. Det är kvällarna och nätterna som är värst. Ja, det vet ni. Det är så det är.

Borde köpa hostmedicin, men hu vad dyr den var. För att klara matkontot tills barnbidraget kommer får jag klara mig ändå.

Varmt örtte, ingefära och citron, med honung i. Det lenar en stund. Problemet är att jag dricker så mycket att nattsömnen hackas upp av alla min kisspauser.

Så. Jag hostar vilket retar halsen, då dricker jag te vilket gör att jag blir kissnödig som i sin tur gör att jag inte sover ordentligt om natten.

Och då tänker jag att det är så som livet är.

Buffligt. På något sätt.

Read Full Post »

Du kunde inte ta dem

Jag är lyckligt lottad. Det spelade ingen roll att du gjorde som du gjorde. Vi har pratat. Min dotter och jag. Och hon låter mig ha mina ord. Hon vet att de är viktiga, att de är viktiga för mig.

Vi pratade. Om hur hon kände och hur hon ville att jag skulle göra. Du förstår, hon är viktig för mig. Inte du. Vad du tycker spelar ingen roll.

Ingen roll alls.

Jag återerövrade orden. Det gör mig lycklig. Och jag skriver igen. Om och om igen.

Hon är fin, min dotter.

Den allra finaste.

Read Full Post »

Både våren och sommaren är räddad. I stort.

Jag ska aldrig någonsin glömma. Aldrig någonsin. Alla dessa underbara människor som i både tanke, ord och handling står vid min sida. Håller min hand och får mig att orka. Aldrig någonsin kommer jag att glömma, ni bor alldeles bredvid mitt hjärta. Underbara ni.

Idag har jag varit hos omtänksamma vännen. Barnen var där hela dagen. Hem kom vi, efter att ha blivit skjutsade, med fyra (4!) kassar med kläder. Allt till barnen. Fina kläder. De var så glada.

Och jag var glad. Både våren och sommaren räddad. I stort. Och varje steg jag tog kändes lite lättare.

I påsk rensade jag ut lillsnorpans garderob. Packade kläder fint. Och skor. Åkte till annan ensam mamma med liten flicka. Hennes ögon lös när hon provade plagg efter plagg och hon utbrast efter varje provad sak: ”Den här tar jag.”

Med ett leende stod hon mitt i högen av kläder.

Aldrig någonsin ska jag glömma. Att all den hjälp och värme jag får, den har jag till låns. Och när jag kan stå själv då ger jag den vidare.

Tack för att ni finns.

Read Full Post »

Benen i kors – ni kan gissa varför…

Böcker. Det finns så många böcker som berört mig. De som fått mig att skratta, gråta och blir så mörkrädd att jag varit tvungen att kika under sängen. Som vuxen. Och sedan har vi boken Det tänkande hjärtat – boken om Alva Myrdal. Den som gjorde mig så arg. Om det ska jag skriva en annan gång.

Idag vill jag berätta om när jag skrattade så att de runt omkring mig trodde jag var tokig. Eller skrattade, jag frustade. Tårarna rann och jag kunde inte gå. Och min dotter tyckte jag var så pinsam.

Denna lilla historia hände för snart ett år sedan, 7 maj 2009. I ett annat liv. På en annan plats. Jag har berättat om det någon annanstans. Nu ger jag er den berättelsen.

Morgon blev inte som alla andra. Julia och jag klev på bussen i Brunn, som vanligt. Fick inga platser bredvid varandra, som vanligt. Gången i bussen skilde våra säten åt. Vi tog upp varsin bok och börjar läsa, nästan som vanligt.

Det var nu det vanliga slutade.

Snart börjar jag fnissa lite åt det jag läser. Efter ett tag känner jag hur skrattet bubblar upp genom strupen, jag kväser skrattet men ut ska det på något sätt. Kroppen börjar hoppa, små kvidande undslipper mina läppar och tårarna rinner mellan kråksparkarna. Jag sneglar mot Julia och ser att hon ger mig “Blicken”.

“Du måste läsa boken, väser jag. Den är så rolig”.
“Men du gråter,” svara Julia och stirrar på mig.
“Nej, jag skrattar“, frustar jag.
“Men mamma!”

Jag lägger ner boken, tar några djupa andetag och återfår kontrollen över kroppen. Inser att det inte är läge att vara pinsam mamma. Väl framme vid Slussen skiljs våra vägar och jag tar T-banan till Centralen där jag byter till blå linjen mot Fridhemsplan. När jag går på perrongen kan jag inte låta bli att börja läsa igen. Efter ett tag bubblar fnisset upp igen. Jag ler fånigt varje gång jag tittar upp från boken. Från öra till öra. Jag inser att jag ser smått galen ut.

Inne i vagnen blir det hela värre. Jag rasar ner på en sittplats, kryper ihop över boken och hör hur jag kvider när jag försöker låta bli att gapskratta rätt ut. Tårarna rinner inte nu, de sprutar och axlarna hoppar. Kroppen rycker, som om jag har spasmer, i sin kamp att hålla inne skrattet.

Plötsligt känner jag en hand på min axel och en röst som frågar oroligt: “Mår du bra?”
Jag tittar upp och ser att jag ska av, reser mig medan jag pressar fram ett “Ja”. Kvinnan som tilltalade mig bara stirrar. Som om hon inte trodde på det hon såg.

Väl ute på perrongen kan jag inte hålla mig längre. Jag brister ut i ett hysteriskt gapskratt som ekar i underjorden. Tungt lutar jag mig mot väggen för stöd. Håller upp boken framför mig för att visa vad jag skrattar åt.

Benen i kors. Ni kan gissa varför.

Dagen efter tog jag ett senare tåg…

—————
Boken? Marley och jag. En historia om en brutalt galen och älskvärd hund. Och nej, så rolig är den faktiskt inte.

Read Full Post »

Jag tog din hand när benen inte bar dig

Det är som om jag upplever allt för första gången. Mitt ego bultar smärtsamt och vågor av ensamhet drabbar mig. Livet är mitt. Jag delar det inte.

Om natten. När lakanet är skrynkligt och täcket för varmt. Då är smärtan som störst. När min hud bränner och längtar efter något som var. Eller aldrig var. Jag vet inte längre.

Du bar min ring, jag bar din. Och våra löften gav vi varandra. Att tillsammans byts till ensamhet kan jag förstå. Livet är inte som jag tror. Eller du. Men lögnen. Lögnerna. De tär ska du veta.

Min tillit la jag i dina händer. Nu finns den inte mer. För dig betydde den ingenting. Betyder ingenting. Du våldförde dig på min vilja att tro på ditt ord.

När ditt liv rasade stod jag vid din sida. Genom sjukdom och sorg vandrade jag bredvid dig. Jag tog din hand när benen inte bar dig och jag försvarade dina val även när min oro tärde mig.

När jag gick sönder, av att dina lögner briserade, vände du mig ryggen. Du lämnade till mig att plocka upp resterna. Resterna av ett liv, en ekonomi och en familj.

Och jag plockar än. Ensam.

Starkare för varje dag som går, och sårbarare. Hudlös. Och för det är jag tacksam.

Jag känner. Gör du?

Read Full Post »

Lyssna till hennes ord

Idag ville lilla tjejen, efter mycket velande, åka till dig två dagar under lovet. Framsteg. Hon är glad. Ta vara på den tiden nu. Skänk inte bort hennes tid till någon annan.

Lyssna till hennes ord och hör vad hon säger dig. Se henne för den hon är och lita till hennes förmåga. Hon har växt i livet.

Jag har mina regler, du har dina. Hos mig får hon vara ensam hemma, hon får rå om sig själv och hon får röra sig fritt. Att du väljer andra regler är upp till dig och jag säger inget om det.

Säg inget om mina val.

Gör istället dina egna och stå för dem när det blåser.

Hon säger mig hur hon vill ha det. Hon vet att jag lyssnar. Att jag finns där och att min tid med henne är hennes.

Ge henne nu din tid. För hennes skull.

Och för din.

Read Full Post »

Tätt, tätt intill mig om natten

Hon tar hopprepet med sig ut. Studs, studs, studs. Gruset under hennes skor krasar. I skuggan ligger små högar av grusblandad snö kvar. Plötsligt tittar hon upp och ser mig. Leendet får hennes ansikte att lysa ikapp med vårsolen.

Jag kryper ihop på stolen. Solen värmer och när jag blundar känns det som om sommaren redan är här. Halva balkongen är fortfarande full med skräp sedan flytten. Om en vecka ska det bort. Saknas grovsoprum krävs det bil och snälla hjälpsamma vänner. Tack snälla du, jag ser fram mot nästa lördag. Då tar jag hela balkongen i besittning.

Sedan en vecka tillbaka sover du tätt, tätt intill mig om natten. Idag, efter det att du blivit arg på mig för ingenting eller allting, kom du krypande in i min famn. ”Förlåt för att jag blev så arg mamma.” Och du tankar ännu mer av mig. Och vi tittar på din syster, tillsammans, när hon studsar runt gården på ben fulla med spring.

Ibland undra jag.

Hur hinner jag fylla på? Men det gör jag. Jag finns där för dig och din syster om och om igen. Och nu lyser solen på oss hjärtat. Vi kommer komma ut på andra sidan.

Jag lovar.

Read Full Post »

Ulricas miljoner

Miljonvinst. Smakar på ordet. Den största m i l j o n v i n s t e n hitintills. Lägger mig på soffan i solgasset. Blundar och låter kroppen domna. Sakta. En del i taget. Och där, i gränslandet mellan sömn och vakenhet låter jag tankarna leka fritt. 214 miljoner.

Jag tänker på alla de som står mig nära. Alla dem vars framtid jag ekonomiskt kan trygga. Alla de som får mitt hjärta att sjunga och min själ att må bra. Och jag ler lite, där inne bland mina virvlande tankar, när jag tänker på att de är så många. Så lyckligt lottad jag är ändå.

Och jag tänker på dig. Du som hela tiden raserar min tillvaro. Om och om igen. Som nu i dagarna.

Återigen lämnar du de gemensamma skulderna till mig och ler från din hörna. Lämnar de i mitt knä att hantera och ser ingen orsak till att ta ansvar du med. Varken nu eller då.

Precis när jag tar mig upp med näsan över vattenytan knuffar du mig tillbaka. Och jag undrar. Hur känns det för dig?

Så skönt det skulle vara att med ett trollslag kunna utplåna allt ekonomiskt samröre vi har med varandra. Kunna veta att jag kan försörja barnen själv. Nu och för alltid.

Jag skulle resa med dem, visa dem världen. Deras värld. På matbordet skulle det stå den maten vi vill äta, fruktfatet skulle vara välfyllt och grönsakslådan full.

Om somrarna skulle jag hyra hus i Italien eller Frankrike eller kanske Costa Rica. Sedan skulle de som ville få komma dit. Och de som inte hade råd med resan, får den betald.

Jag skulle vara skuldfri och leta efter projekt att investera i. Både nära och långt bort. Företag jag kunde hjälpa på traven och vattenprojekt i fattiga länder. Barn som far illa och kvinnor som lever i utsatthet.

En fond skulle jag starta, kanske flera. En för ensamstående mammor. Det är givet. En fond till barnen, och syskonbarnen och vännernas barn. En studiefond så att de slapp dras med en stor studieskuld under yrkeslivet. Vad mera? Det finns tid att tänka på.

Och jag skulle inte skänka dig en tanke.

Inte en enda.

Det är mitt löfte till dig.

Read Full Post »