Tungt. Även de vanliga dagarna kan suga musten ur mig. Huvudet är trött och rösten svag. Det känns det som en blymatta lagt sig över nacken.
Stunderna finns där. Stunderna när tankarna kryper fram ur vrårna.
Kanske jag borde jag lägga mig platt. Låta dig och dina ord råda. Helt enkelt för att jag inte orkar så länge till. Jag orkar inte stå emot.
Du nöter ner mig. Sakta.
Precis som du gjort så många gånger förr. Du är van vid att jag till slut fogar mig. Tystnar. Och ingen får någonsin veta.
Det fanns hemligheter som inte avslöjades. Saker det inte pratades om. Det var bara så det var.
Hemligheter.
Men jag orkar inte med dem längre. Det var därför jag gick. Och inte heller lögnerna. Det är slut nu.
Så jag kanske fogar mig. För att jag inte längre orkar. Men jag tystnar inte.
Aldrig mer.
Ett litet hörn som är mitt... 