Idag reagerade jag. Det är första gången jag sätter ner foten. På länge. Jag har låtit dig lämna barnen för sent. Har inte sagt något när du glömt ge dem middag. Heller inte gett dig mina ord när jag undrat varför du inte umgås med barnen ensam.
Jag skickade ett sms. ”Lämna och hämta barnen själv, utan sällskap tack! Lämna dem i tid och se till att de fått middag.”
Fan, jag är inte stolt över mig själv.
Men någon gång, denna gång tröt mitt tålamod. Och jag vill bara viska i ditt öra; skärp dig för fan.
Ett litet hörn som är mitt... 