Bara så att ni vet. Det här är subjektivt, så in i helvete jävla subjektivt för det handlar om mig. Om hur jag uppfattade det. Alla argument om att jag ska se det från något annat håll faller platt till marken. Det här är min story.
Ibland är det bara så det är.
Vi skrattade åt det tillsammans i början. Då när jag påpeka hur kollriga de andra mammorna på gården blev för att du lekte i sandlådan med barnen då och då. ”Vilken otrolig pappa, han leker med sina barn.”
Jag passade på att städa, byta sängkläder, röja upp i köket, plocka, plocka, plocka. Hata damsugaren och putsa speglarna. Gjorde kaffe och kom ut.
”Han är fantastisk din man.” Tindrande ögon mötte mina trötta. ”Mmm”
Han bar lekande barn och spelade hockeyspel, fixade datorspel och filmer ”the way we shouldn’t talk about” en timme eller två.
Jag lagade trasiga kläder, ringde skolsköterskan, bokade om tid för föräldramötet, handlade maten, planerade maten, lagade maten, bokade aktiviteter och tröstade när knäna var fulla med skrubbsår.
Han skjutsade barnen, yes he did. Hallelulja. Och hunden. Till dagis.
Då fick jag tid att fundera över kalasen, släktträffarna och de där sociala middagarna med vännerna du tyckte vi skulle ha. Och jag med.
Och sociala middagar hade vi. Yes we had. Ända tills den dagen jag inte orkade längre.
På middagarna fick jag sitta. Efter det att jag dukat, planerat maten, handlat och lagat maten och fixat vinet.
Och barnen lekte, men det var inte nog. För då skulle du fixa saker till dem att göra, se på eller sitta på. Och gästerna utbrast i kör: ”Å, så fantastisk han är med barnen.”
Vi drack vin och skålade och du sprang mellan gästerna och barnen. Och sedan gick alla hem.
Jag gick och la mig. Ensam. Och barnen sov.
Sen var det frukost och städning och lunchtid och middagstid. Jag medlade mellan trötta och arga barn och planerade den kommande veckan och tvättade hår. Pratade om livet och förklarade hur saker hängde ihop. Kramade.
Du satt vid datorn och ”jobbade”. Och timmarna gick.
Kvällen kom och jag såg på nyheterna. Trams, tyckte du. Och så ville jag se något mer program och barnen skulle nattas.
Du nattade barnen och sa: Varför kan aldrig du lägga barnen? Du bara tittar på teve. Du är beroende.” Sedan satte du dig vid datorn.
Och jag blev trött. Gick och la mig.
Ensam.
Veckan gick, helgen kom och du gick ut i sandlådan. Efter en stund kom jag med kaffet. Och allt började om igen.
”Han är ju så himla bra med barnen.” Och vi skrattade inte åt det tillsammans mer.
Ett litet hörn som är mitt... 