Hon kom hem. Med gråt i rösten berättade hon vad du sagt, de små sakerna du gjort som fått hennes unga hjärta att brista. Till slut kom tårarna och vi satt tätt ihop. Länge.
Alltid någon annans fel. Alltid omständigheter som gör att du inte behöver ta eget ansvar. Aldrig en tanke på att det du stoppar in i relationen också är det du får tillbaka.
Hon lämnar dig och åker hem. Hennes lillasyster blir kvar med din frustration och det gör mig orolig, det gör hennes storasyster ledsen.
Och så ringer du mig.
Det är mitt fel att hon går. Det är mitt fel att er relation inte fungerar. Det är mitt fel, mitt fel, mitt fel.
Om världen går under imorgon. Är det också mitt fel?
Ett litet hörn som är mitt... 