Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Barn’

Det finns ord jag inte kan skriva. Tankar jag inte kan formulera. De får ligga där hos mig, för de gör allt för ont för att visas upp. Fast det finns en sak jag undrar över.

Jag vet att jag reagerar. För att jag vill. Men inte överreagera, det vore att tappa fotfästet. Och det vill jag inte ge dig.

Nu balanserar jag och undrar, håller jag mig på rätt sida?

Jag vill egentligen inte lägga energi på onödiga små ting. Som det du gör. Ändå. Du gör mig yr och knäsvag. På ett obehagligt vis. Kan du någonsin förstå det?

Vuxenansvar. Jag tänker på barnen. Precis så säger du, att du tänker på barnen.

Men du, ärligt.

Du träffar en ny kvinna, en ny kärlek. Helt ok, kan inte säga mycket om det.

Men.

Efter tre veckors bekantskap presenterar du henne för barnen som din nya flickvän. På släktträffen som ni åker till för att fira din yngsta dotters födelsedag tar du med henne. Ni sover över. Sover utan dörr, barn i soffan. Barn hör. De går därifrån när ni pussas.

Jag vet inte. Kanske det bara är jag?

Det är din mamma som presenterar denna kvinna för dig. Hon tycker ni passar så bra ihop. Skilsmässan är inte klar. De är vänner sedan sex år tillbaka. Jag var en del av familjen i tjugosex år. Du berättar det för barnen, ”farmor tycker vi passar så bra ihop”.

”Mamma, jag tror inte farmor tycker om dig.”

De var där. Din familj. Farmor, den nya flickvännen och din syster som jobbar med barn. Och andra var där. Din mamma har sagt mig. Men du, jag kan det här med barn.

Ingen reagerade, ingen tycker det är konstigt. Och var skulle barnen då vända sig med sina tankar?

Jag vet inte.

Så jag undrar; kanske det bara är jag som inte tycker att det är att ta ett vuxet ansvar? Kanske det bara är jag som inte tycker att du tänker på barnen?

Kanske det bara är jag som undrar vilka andra vuxna du omger barnen med.

Kanske det bara är jag som överreagerar.

Annonser

Read Full Post »

Idag reagerade jag. Det är första gången jag sätter ner foten. På länge. Jag har låtit dig lämna barnen för sent. Har inte sagt något när du glömt ge dem middag. Heller inte gett dig mina ord när jag undrat varför du inte umgås med barnen ensam.

Jag skickade ett sms. ”Lämna och hämta barnen själv, utan sällskap tack! Lämna dem i tid och se till att de fått middag.”

Fan, jag är inte stolt över mig själv.

Men någon gång, denna gång tröt mitt tålamod. Och jag vill bara viska i ditt öra; skärp dig för fan.

Read Full Post »

Igår. På en stengata på Söders höjder med Peter Cincotti’s Cinderella Beautiful i öronen, mindes jag. Förra våren. Vi skrattade och framtiden kändes trygg och varm. Här ville vi bo och vi drömde. Sa att när barnen sover över hos kompisar åker vi hit, sitter på The Bishop’s Arms och pratar. Bara du och jag. Och våra drömmar om framtiden.

Det var då vi trodde att allt skulle ordna sig. Det var innan jag visste det du visste. Innan jag kom på dig med alla lögnerna.

Igår gick jag där ensam, på kullerstenarna. På väg till The Bishop’s Arms men inte för att möta dig.

Vi kom aldrig dit.

Det kommer över mig och hjärtat hamnar lite på sned. Jag tänker på dina ord: ”Nu kan du fira. Du är snart en fri kvinna.”

Men det finns inget att fira. Bara sorg att komma över. Ledsamhet att bearbeta, ensamhet att förhålla sig till.

Och lögner….

———

Sms: ”Jag har något att berätta. Du kommer inte att tro det.”

Några dubbelslag. Hjärtat skuttar till och tankarna far. Vad nu? Måste jag veta mer?

Ja.

En ny flickvän. Tre veckor gammalt förhållande. Presentation för barnen. Med på släktkalaset och sova över. Barnen i rummet bredvid, ingen dörr…

Vi är så olika du och jag. Tjugosex år. Du suddar ut dem med radergummit bak på pennan. Lite nonchalant. Tycker att det är helt ok att involvera barnen i en ny relation, innan skilsmässan är klar, innan du vet att det är allvar.

Låta dem ser er, känna er, höra er…

Du vet, precis som jag att det är tufft för barnen. Ändå.

Jag förstår inte. Inte alls.

Och nej, hjärtat halkar inte på sned för din skull.

Men för allt som var. För åren som rinner genom mig. Och för allt som inte blev.

För att det bara, så enkelt, suddades ut. Ett liv, vårt liv.

Borta.

Och för barnen…

Read Full Post »

Ja. Precis så. På pricken så som Rebecka Edgren Aldén beskriver det i Aftonbladet idag kände jag mig under dessa vedervärdiga år med dagis. Inte för att det var fel på dagiset mina barn gick på. Och inte för att det var någon av personalen jag inte gillade. Heller inte för att mina barn inte gillade dagis – de älskade sitt dagis. Det var de andra föräldrarna, de som hämtade sina barn senast tre och inte lämnade före nio.

All denna tävlan om att barnen skulle hämtas tidigt. Och precis de orden som Rebecka skriver. De fick jag också höra. ”För man skaffar sig väl barn för att få vara med dem?”

Och nu kan jag säga det som jag inte sa då. Fan vad jag hatade er när ni la barnkalasen klockan 16.30 på fredagar. Och sedan svarade när jag ringde. ”Jaha, jobbar du så sent på fredagar också”

Mammorna gick ner på halvtid eller deltid men jobbade oftast heltid ändå… hemifrån Fast de fick mindre betalt förstås. Sedan skötte de handling, tvätt, matlagning och städning de där extra timmarna innan den andre hälften kom hem. Om de inte hade städhjälp förstås. Och barnen hade tråkigt för alla kompisar var hemma hos sig, med sina mammor som städade, tvättade och lagade mat.

Sa jag att det var på slutet av 90-talet och början av 2000? Ja, så att ingen undrar om mina barn är uppväxta på 60-talet. Typ. För det var inte männen som gick ner på deltid. Och nej, inte min man heller.

Och jag, den där mamman som jobbade heltid (tvi, tvi, tvi) hon hämtade en liten krabat som var ensam kvar på dagis ganska ofta. Hon satt med fröken, myste och läste saga. Och det värsta av allt. Jag vägrade, VÄGRADE, ha dåligt samvete. Men det hade jag ändå….

Ibland.

Så när jag kom hem från jobbet idag, efter att jag hämtat lillsnorpan på fritids så tänkte jag; jag skriver några rader. Om hur bra jag tycker det var. Att hon beskrev också denna statushets. För även där jag bodde när barnen var små var det status att lämna och hämta tidigt, ha två bilar, snyggt hus med ultramodernt kök och badrum att dö för. Välskött tomt och, inte att förglömma, skidsemester på våren, minst en resa på sommaren och Thailand på vintern. Puh…

Och jag undrade då, och jag undrar nu, hur fick de det hela att gå ihop? (Och vad gjorde jag där?)

Men säg den lycka som varar. För när jag kommer in på sajten på kvällen, för att mysläsa debattartikeln en gång till. Pang. Då har experten uttalat sig. Smisk på fingrarna Ulrica.

Du har så jävla fel.

För i en ny artikel pratar Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, om att barn under tre år ska inte vara borta länge från mamma och pappa. Hur länge vill hon inte säga, men inte länge. Ja, absolut inte längre än till tre. Basta.

Det handlar om anknytning. Det handlar om att vi kan få otrygga och förvirrade barn. Och gud hjälpe mig, men vem vill att deras barn ska bli otrygga och förvirrade.

Inte jag.

Men nu råkar jag vara nära nog expert på det där med anknytning. Jo, säkert. Ni förstår min döttrar är adopterade och man ”pluggar” länge innan man blir godkänd som förälder och innan barnen kommer. Och jag ägnade nära två år att prata anknytning innan första barnet kom och sedan ägnade jag ytterligare flera år till att ”utbilda” blivande adoptivföräldrar. Och jösses vad vi pratade anknytning.

Och när barnen kom så lovar jag er. Jäklar vad vi jobbade på anknytning. Både jag och barnens pappa. Vi jobbade på den varje stund vi var med barnen. Medvetet och metodiskt. Små, små saker som gjorde skillnad.

Barn är olika. Jag är väl medveten om det. Mina barn och dina barn har olika behov, förutsättningar och olika start i livet. Men trots hennes status som expert så köper jag inte hennes argument. Bara barnen är mindre tid på dagis och mer tid med mamma och pappa så får vi inte trygga och lyckliga barn.

Nä, Louise Hallin, jag tror det handlar om mycket mer än dagis och den eventuella dagistiden. Det handlar om hemmet, uppfostran, stressade eller inte stressade föräldrar. Det handlar om att inte ge föräldrar konstant dåligt samvete som går ut över barnen och det handlar om att fler föräldrar, inte bara adoptivföräldrar kanske skulle behöva en kurs i föräldraskap och anknytningsprocessen.

Det handlar om betydligt mer än hur länge barnen är på dagis om dagen.

Read Full Post »

Det finns drömmar jag inte vill drömma. Skräck jag inte vill känna och ångest jag inte vill nudda vid. Och om jag drabbas förstår jag inte hur livet skulle gå vidare. Men det gör det. Bara trasigare.

Hon trevar med smutsiga fingertoppar, försöker navigera efter sprickorna i golvet. Hasar sakta och mödosamt framåt. Lite i taget. Det bultar i kroppen. Där. På det stället hon inte vill tänka på. Inte längre kännas vid.

Mamma, var är du”, viskar hon sakta. Fast hon vet att mamma inte kan höra.

Mörkret är alldeles kompakt, det luktar gammalt och fuktigt. Kylan kommer i små pustar och får hennes kropp att rista. Hur kan det finnas en morgondag när den här dagen så brutalt tagits ifrån henne.

Det känns som en evighet, den korta stund hon varit ensam. Hon kryper ihop, gör sig liten. Ser att det finns en väg ut men vågar inte. ”Hur ska jag kunna berätta mamma?, snyftar hon till en tystnad som bara hon hör.

Någon lyfter henne. Skyler hennes kropp och lägger henne på en bädd. Världen har hittat henne och burit henne tillbaka till livet. Till ett liv hon inte längre vet hur hon ska leva. All hennes tillit och trygghet är stulen, gömd och begravd.

Jag är här nu, älskling. Mamma är här.” En röst så bekant, och ändå. Annorlunda. En röst från en tid som inte längre finns. Värmen försöker tränga bort kylan i hennes kropp. Hon vänder bort sitt unga ansikte. ”Mamma, jag ropade på dig. Men du kunde inte höra”, säger hon tyst.

Och mamman som hör henne nu vet inte hur hon ska kunna leva vidare. I hennes händer ligger skärvorna av ett liv.

Hon smeker en liten flickas rygg och säger försiktigt.

”Jag är här nu, mitt hjärta.”

—————————————————————–

Det här är bara ord sprungna ur min rädsla. Ingenting av detta har hänt, så som jag vet. Inte mig, men kanske någon annan mamma eller pappa.

Att sätta ord på det förbjudna, det som aldrig händer, är ett sätt att bearbeta min rädsla. Mitt sätt att lyfta bort det mest skrämmande jag kan tänka mig, att något händer mina barn.

Här blottar jag det som aldrig sker, men som ändå fyller landets löpsedlar då och då. Det som aldrig händer mig…

…eller dig.

Read Full Post »

Kvinnodagen imorgon. Stort. Funderade ett tag på om jag skulle skriva något intelligent, ett statement kanske. Som någon av de stora bloggdrottningarna. Komma på en lista, hyllas på en gala, bli stor på Twitter. Men nej. Vad vet en kvinna med ett rörigt intellekt som jag om sådana märkvärdigheter.

Numera när måndagen kommer går jag till mitt jobb. Glädje. Så även denna måndag. Men nu står jag inför ett dilemma. Så hjälp mig nu.

Jag har en deadline på måndag. Ett fotojobb som måste vara klart. Alla andras deadline hänger på att jag håller min. Det är viktigt att jag är där. Och som jag älskar mitt vanliga, omärkvärdiga jobb.

Men.

Min yngsta dotter är fortfarande lite sjuk. Inte mycket. Förkylningen är på avtagande och hon är hyfsat pigg. Trots det borde hon vara hemma en dag till. Tempen är något förhöjd, så det är inte klockrent att hon ska knata iväg till skolan.

Så nu funderar jag, lite så här, i mitt röriga intellekt. En ”bra” mamma som stannar hemma med min dotter för att visa att inget är viktigare än mitt barn och att jag, absolut, gör rätt prioriteringar. Hela tiden.

Eller.

En kvinna som tar ansvar för det jobb hon gillar väldigt mycket och tänker att va’ fan det måste finnas en kreativ lösning. Som ensamstående mamma måste man väl inte slå knut på sig själv för att vara bra? Eller…

Jag funderar på när jag var liten. När mamma och pappa jobbade och jag, precis som många av mina jämnåriga kompisar, tog ansvar för oss själva en tid om dagen. Som när jag hade opererat blindtarmen vid 9-årsåldern och jag var hemma veckan efter sjukhusvistelsen. Klarade mig själv några dagar när mamma och pappa jobbade. Gick bra.

Så jag tänker att kanske kan hon vara hemma själv under måndagen. Det finns mat att värma i micron (fanns inte när jag var liten), jag tänkte köpa en tidning till henne att läsa och mellis att smaska på. På eftermiddagen kommer storasyster hem och sen kommer mamma och pussar och säger att hon är sannerligen en stor flicka som klarat detta alldeles galant.

Och jag är ju bara ett telefonsamtal bort.

Men ändå, år 2010 med kvinnodagen i antågande och delad föräldraledighet så känns något fel.

Vi argumenterar för rätten att kvinnor ska få börja jobba direkt efter förlossningen eller att inte diskrimineras vid utnämning till ansvarsfulla jobb, där närvaro krävs, bara för att man fött barn. Trots det får jag dåligt samvete.

En tagg i hjärtat för att jag vill, denna dag, prioritera jobbet och låta min lilla stora tjej på nio vårar klara sig själv en dag. Något som jag vet att hon klarar av. Även om hon kommer tycka att det är lite långtråkigt. Något som min mamma på 70-talet tyckte var helt självklart. Och nu, nu finns det så många som förfäras. ”Hon är alldeles för liten. Man ska verkligen vara hemma när barnet är sjukt.”

Eller är det så att kvinnors möjligheter, rättigheter och det fina i att vara en på uppgående karriärkvinna i dagens samhälle är avhängt på att de har en man där hemma?

Read Full Post »

Ibland. Inte så ofta längre men när barnen var små hände det att frågan med stort F kom. Oftast från nyligen förlösta frispråkiga mammor. De som gärna delade med sig av sina förlossningsminnen. Det var bedövning, smärta, avsaknad av bedövning, mer smärta och ”så här mycket sprack jag”-snack. Jag var inte ett dugg imponerad.

Och sedan kom frågan.

Älskar man ett adopterat barn lika mycket som om man skulle fött det? När det inte har legat i din mage och inte ser ut som du.

Allt sedan jag fick mina döttrar i min famn för första gången har jag älskat dem. Fullkomligt och oreserverat. Men det är inte alltid så. Vi var ensamma när vi fick våra döttrar, det var lugnt och de sov. Det var fina stunder, bägge två. För flera av våra vänner har det varit annorlunda.

För alla får vi barnen på olika vis. Även adoptivföräldrars ”förlossning” skiljer sig åt. Och stressen inför ”förlossningen” byggs upp av att under månader nagelfarits av frågvisa socialsekreterare som ska dokumentera att vi duger som föräldrar. Sedan ökar stressen när tio, tolv eller femton förväntansfulla föräldrar står på rad i ett kalt rum och barnen bärs fram till paren och de ska le och säga tack och vara lyckliga.

Lyckliga fast barnet de fått i sin famn spänner sig i en båge, gråter hysteriskt och trycker sig bort från sin nya mamma och pappa. Förtvivlade för att de nya föräldrarna låter konstiga när de pratar, luktar konstigt och är stela och ovana i sina rörelser.

Och alla andra ler och ser lyckliga ut och det skrämmer den nya familjen från vettet.

Sen går de hem till ett litet hotellrum i en stad de inte känner, där alla talar ett språk de inte kan och barnet skriker. De är inte på semester och fast de älskar att resa vill de bara hem.

De är ensamma.

Barnet fortsätter skrika och inga knep från Anna Wahlgrens bok hjälper, de vet inte längre vad de ska göra och barnet ser inte ut som de. Kontaktpersonen säger genom tolk att en läkare kommer.

Och alla ler.

Sen kommer läkaren och klämmer på barnets mage, lyser i barnets ögon. Och barnet skriker tills kontaktpersonen tar upp barnet och sjunger något på språket de nya föräldrarna inte kan. Då tystnar barnet.

Och alla ler – igen. Och barnet ser inte ut som de. Och allt är nytt, läskigt och stort.

Efter någon vecka flyger de hem med ett barn som bara skriker. Affärsmännen som vill ha lugn och ro fnyser och andra bara tittar. Stressen går inte att kontrollera och den nya mamman och pappan tänker; vad har vi gett oss in på. Vi kommer inte klara det här. Vi kommer aldrig kunna älska det här barnet . Men det vågar de inte säga högt. För de tror, så som många adoptivföräldrar tror, att de måste vara lite bättre och att alla andra älskar sitt barn från första stund. Ingen är som de.

Så de tiger om sin oro. Och stressen ökar.

De kommer hem. Barnet skriker och föräldrarna vaggar, och sjunger på språket de kan. Släkten vill komma på besök och ringer varje dag fastän mamman och pappan säger nej. För de har lärt sig på kursen de varit att barnen måste få knyta an först. Och barnet tittar i deras ögon och det finns ingen i släkten som har sådana ögon.

Och alla är lite sura. Barn har vi ju alla fått. Hur svårt kan det vara.

Så blir veckor till månader. Barnet slutar skrika och kärleken växer. Stressen avtar och så en dag ser de att deras barn går precis som pappa och ler som mamma. Och morfar som nu får komma på besök är glad och säger att den lilla ser ut precis som du.

Kärleken växer till gränslös. Och det spelar ingen roll längre på vilket sätt som barnen kom till den nya familjen. Och nu ser barnet ut som de.

Så kan det också vara när man får barn. Och ja, vi älskar våra barn precis lika mycket som du som fött ditt barn. Jag lovar. Men det kan ta tid, precis som det kan för den som fött sitt barn. För det är stort, omvälvande och lite skrämmande att bli förälder.

Och vet ni, mina barn ser ut precis som jag, bara att de är sju resor vackrare.

Read Full Post »

« Newer Posts