Med mina läppar tätt intill hennes öra

”Mamma!” En liten kärlek kastar sig i min famn och kramar mig hårt. ”Titta vad jag har”. Hon sträcker fram handen och visar upp en sten. Som gnistrar. ”Visst är den fin mamma?”

– Vill du ha en sån mamma?, hon tittar förväntansfullt på mig.

– När jag var liten samlade jag på stenar precis som du. Nu är det din tur, svarar jag.

– Å, vad skönt det är att vara hemma. Hon studsar in i rummet med ryggsäcken i handen.

Det var en virvelvind som kom in genom dörren igår. Glädjen över att vara hemma gick inte att ta miste på. Efter en stund kröp hon upp i min famn. ”Jag älskar dig mamma”. Tillsammans myste vi en stund innan det var dags att sova.

Efter att hon somnat smög jag in i hennes rum. Försiktigt lirkade jag loss täcket om hennes svettiga kropp och mjukt pussade jag henne på kinden .

Med mina läppar tätt intill hennes öra viskade jag tyst.

”Du är den finaste, jag älskar dig mitt hjärta”

Annonser

Read Full Post »

Underbara lugna vardagliga kvällar

Hopkrupen i soffan. Datorn i knäet, middagen avklarad och nu en skön stund. Lillsnorpan spelar på pianot och storsnorpan knäpper på datorn. Kvällar som denna gör mig glad.

Balkongdörren står en aning på glänt. Utanför fönstret hänger en månskärva på den kvällsblå himlen. Och ljuset är underbart vackert.

Celine, vår lilla silvergrå dammtuss till katt, sitter på soffstödet och suktar efter glassen som storsnorpan slickar i sig. Det är bra. Under tiden är hon tyst. Annars snackar hon mest. Kan bli aningens för mycket ibland. Katten alltså. Inte storsnorpan.

Snart är kaffet klart och lillsnorpan ska läsa högt ur sin bok för mig, Joy och önskeburken. En stund av nära mys.

Dessa underbara lugna vardagliga kvällar. De skänker ro.

I själen.

Read Full Post »

Både våren och sommaren är räddad. I stort.

Jag ska aldrig någonsin glömma. Aldrig någonsin. Alla dessa underbara människor som i både tanke, ord och handling står vid min sida. Håller min hand och får mig att orka. Aldrig någonsin kommer jag att glömma, ni bor alldeles bredvid mitt hjärta. Underbara ni.

Idag har jag varit hos omtänksamma vännen. Barnen var där hela dagen. Hem kom vi, efter att ha blivit skjutsade, med fyra (4!) kassar med kläder. Allt till barnen. Fina kläder. De var så glada.

Och jag var glad. Både våren och sommaren räddad. I stort. Och varje steg jag tog kändes lite lättare.

I påsk rensade jag ut lillsnorpans garderob. Packade kläder fint. Och skor. Åkte till annan ensam mamma med liten flicka. Hennes ögon lös när hon provade plagg efter plagg och hon utbrast efter varje provad sak: ”Den här tar jag.”

Med ett leende stod hon mitt i högen av kläder.

Aldrig någonsin ska jag glömma. Att all den hjälp och värme jag får, den har jag till låns. Och när jag kan stå själv då ger jag den vidare.

Tack för att ni finns.

Read Full Post »

Tätt, tätt intill mig om natten

Hon tar hopprepet med sig ut. Studs, studs, studs. Gruset under hennes skor krasar. I skuggan ligger små högar av grusblandad snö kvar. Plötsligt tittar hon upp och ser mig. Leendet får hennes ansikte att lysa ikapp med vårsolen.

Jag kryper ihop på stolen. Solen värmer och när jag blundar känns det som om sommaren redan är här. Halva balkongen är fortfarande full med skräp sedan flytten. Om en vecka ska det bort. Saknas grovsoprum krävs det bil och snälla hjälpsamma vänner. Tack snälla du, jag ser fram mot nästa lördag. Då tar jag hela balkongen i besittning.

Sedan en vecka tillbaka sover du tätt, tätt intill mig om natten. Idag, efter det att du blivit arg på mig för ingenting eller allting, kom du krypande in i min famn. ”Förlåt för att jag blev så arg mamma.” Och du tankar ännu mer av mig. Och vi tittar på din syster, tillsammans, när hon studsar runt gården på ben fulla med spring.

Ibland undra jag.

Hur hinner jag fylla på? Men det gör jag. Jag finns där för dig och din syster om och om igen. Och nu lyser solen på oss hjärtat. Vi kommer komma ut på andra sidan.

Jag lovar.

Read Full Post »

Så fram med det nu. Vad tycker ni, egentligen?

Kvinnodagen imorgon. Stort. Funderade ett tag på om jag skulle skriva något intelligent, ett statement kanske. Som någon av de stora bloggdrottningarna. Komma på en lista, hyllas på en gala, bli stor på Twitter. Men nej. Vad vet en kvinna med ett rörigt intellekt som jag om sådana märkvärdigheter.

Numera när måndagen kommer går jag till mitt jobb. Glädje. Så även denna måndag. Men nu står jag inför ett dilemma. Så hjälp mig nu.

Jag har en deadline på måndag. Ett fotojobb som måste vara klart. Alla andras deadline hänger på att jag håller min. Det är viktigt att jag är där. Och som jag älskar mitt vanliga, omärkvärdiga jobb.

Men.

Min yngsta dotter är fortfarande lite sjuk. Inte mycket. Förkylningen är på avtagande och hon är hyfsat pigg. Trots det borde hon vara hemma en dag till. Tempen är något förhöjd, så det är inte klockrent att hon ska knata iväg till skolan.

Så nu funderar jag, lite så här, i mitt röriga intellekt. En ”bra” mamma som stannar hemma med min dotter för att visa att inget är viktigare än mitt barn och att jag, absolut, gör rätt prioriteringar. Hela tiden.

Eller.

En kvinna som tar ansvar för det jobb hon gillar väldigt mycket och tänker att va’ fan det måste finnas en kreativ lösning. Som ensamstående mamma måste man väl inte slå knut på sig själv för att vara bra? Eller…

Jag funderar på när jag var liten. När mamma och pappa jobbade och jag, precis som många av mina jämnåriga kompisar, tog ansvar för oss själva en tid om dagen. Som när jag hade opererat blindtarmen vid 9-årsåldern och jag var hemma veckan efter sjukhusvistelsen. Klarade mig själv några dagar när mamma och pappa jobbade. Gick bra.

Så jag tänker att kanske kan hon vara hemma själv under måndagen. Det finns mat att värma i micron (fanns inte när jag var liten), jag tänkte köpa en tidning till henne att läsa och mellis att smaska på. På eftermiddagen kommer storasyster hem och sen kommer mamma och pussar och säger att hon är sannerligen en stor flicka som klarat detta alldeles galant.

Och jag är ju bara ett telefonsamtal bort.

Men ändå, år 2010 med kvinnodagen i antågande och delad föräldraledighet så känns något fel.

Vi argumenterar för rätten att kvinnor ska få börja jobba direkt efter förlossningen eller att inte diskrimineras vid utnämning till ansvarsfulla jobb, där närvaro krävs, bara för att man fött barn. Trots det får jag dåligt samvete.

En tagg i hjärtat för att jag vill, denna dag, prioritera jobbet och låta min lilla stora tjej på nio vårar klara sig själv en dag. Något som jag vet att hon klarar av. Även om hon kommer tycka att det är lite långtråkigt. Något som min mamma på 70-talet tyckte var helt självklart. Och nu, nu finns det så många som förfäras. ”Hon är alldeles för liten. Man ska verkligen vara hemma när barnet är sjukt.”

Eller är det så att kvinnors möjligheter, rättigheter och det fina i att vara en på uppgående karriärkvinna i dagens samhälle är avhängt på att de har en man där hemma?

Read Full Post »

Det krävs mod att klippa navelsträngen, igen och igen

Jag släppte taget. Jag vågade. Och någonstans vet jag att jag vinner på det i längden. Beslutet var redan fattat, inte av mig, men av min dotter. Jag fick hantera ängslan av att släppa taget, lita på henne när hon gick och lämnade mig med orden: ”Men mamma, jag klarar det här.”

”Att vara modig är inte att inte vara rädd, utan att göra det man är allra mest rädd för”, skriver Mymlan på sin blogg i inlägget med veckans bloggtema: Mod.

Tänkte först att nej, inte ska jag skriva något om mig igen, eller mina döttrar. Fast sedan, varför inte, det här är ju min värld. Och vi har varit modiga alla tre den här veckan. Och om det vill jag berätta.

Idag knipsade jag av en bit av navelsträngen. Igen. Och jag lär få göra det många gånger till. Min lilla skrutta, 9 år (snart), bestämde sig idag för att det var dags. Dags för mig att låta henne åka själv till skolan. En kort promenad till t-banan, sedan åka i morgonrusningen till Medborgarplatsen och därifrån en liten promenad till skolan, korsa Götgatsbacken och se upp för cyklisterna.

Och vi har övat. Tagit det bit för bit. Hon har ofta sagt: Mamma, det går bra. Du behöver inte vara orolig. Jag klarar det här”. Och jag har svarat: ”Jag vet hjärtat. Jag vet att du klarar det här, men mamma klarar det inte. Inte riktigt än. Du får ta det i små portioner med mig så att jag törs. Ok?”

Ok. Har hon suckat lite och sedan svarat: ”Du får väl följa mig en bit idag också då.” Och jag står där med min oro och mina mammatankar och tänker. Hur blev hon så klok? Och mitt hjärta sväller och så tänker jag, vilket bra jobb jag gjort.

Idag var det dags. Hon kunde inte vara tydligare, visa tydligare att det var dags för mig att våga. Att visa att jag är modig. Att vara en bra förebild.

Modigast idag var nog jag. Medan du har varit redo och modig längre än så.

Smulgubben ställer frågan: ”Kan man vara modig och mjuk på en och samma gång?” Och på det skulle jag vilja svara Ja.

Min andra flicka har haft det lite stökigt i skolan. Kompisstök. Tjejproblem. Hon är en tuff tjej, vågar gå sin egen väg. Sin klädsmak, sitt sätt att vara och samtidigt en lyhörd och fin vän. Så började pikarna komma, och skitsnacket. Vi pratade om det hemma. Hon berättade. Frågade inte om hjälp direkt men undrade hur jag tänkte, vad jag tyckte.

En tid gick och det hela eskalerade och jag ville prata med hennes mentor. Då tittar hon på mig och säger: ”Varför då? Det här är min grej. Jag pratar med henne, och de andra lärarna så att de vet hur jag känner och vad jag upplever. Det kan inte du göra åt mig.”

Och jag blev stum. Om jag hade haft det modet när jag var 12 år (snart) och vågat stå upp för mig själv. Pratat med de vuxna i skolan. Jag tittade på henne och undrade; när blev hon så klok.

Jag ville ändå ge några tips, så här kan du tänka och så här kan du säga så att du håller det på en bra nivå. Återigen tittade hon på mig och sa: ”Du är bra mamma, men de orden kan jag inte använda. Och så kan jag inte säga det. Jag är 12 år (snart) och jag måste hitta mina ord. Det vet du ju, eller hur?”

Ja, det vet jag älskling och mitt hjärta sjunger och sväller och jag vet. Jag vet att jag fick klippa navelsträngen en gång till och hålla mig i bakgrunden. Det här är ditt mod och det får jag inte klampa in och ta över. Och jag vet att jag har gjort ett bra jobb, ett bra mammajobb.

Vi har alla varit modiga den här veckan.

Read Full Post »

Det som är rätt hos mig är kanske fel hos dig.

Hon står framför mig. Rak i ryggen och på höga klackar med ena handen vilande på höften. Blicken är stolt och stadig.

– Nå, mamma. Jag kan gå på höga klackar. Jag knäar inte, jag är rak i ryggen och jag har starka ben. Och det är snyggt, eller hur?

Det är inte så att hon kör med; alla andra får eller jag vill, jag vill, jag vill…. Hon har tagit det jag sagt och hanterat det. Lärt sig att gå, se till att det flyter och sedan visat att hon är redo. Utmanat mig.

Hon väntar inte på svar utan ilar tillbaka in på rummet. Jag sitter kvar och funderar. Hon fyller snart 12, inte så gammal och inte heller ett litet barn. Inte hon. Hon har en enorm aptit på livet, vet vad hon vill och det finns inga hinder. Ett nej är inte ett nej, ett nej är en utmaning att lösa så att det bli ett ja. Hon är precis så som jag ville att hon skulle bli, frågan är; hur hanterar jag det?

Plötsligt står hon där igen, håret är omsorgsfullt fixat och ansiktet sminkat. Och det är snyggt. Hon vet, hon har studerat, lärt sig. Noga väljer hon färger som passar hennes hy, något starkare på kvällen till en fest och försiktigare på dagen. Och jag drar efter andan. Vad ska jag säga. Hon är bedårande.

Jag har lovat mig själv att säga ja mer än nej, att inte agera auktoritärt bara för att jag kan eller för att jag är rädd. Jag har lovat henne att aldrig gå bakom hennes rygg, eller göra något mot hennes vilja om det inte är fara för hennes liv, eller det är något som kan skada henne.

Jag ser på henne nu och känner mig aningens vilsen. Jag kan inte skydda henne mot allt, inte finnas där hela tiden. Jag vill att hon ska gå sin egen väg, upptäcka livet, erövra livet så som hon vill leva det.

Lillasyster har somnat sedan länge, då kommer hon tassande på bara fötter och med täcke och kudde i händerna. Sminket och skorna har åkt av och hon kryper upp i soffan, lägger sig alldeles intill.

– Mamma, du är så mjuk och du luktar…. mamma. Jag älskar dig.

Och det slår mig att så här är det nu. Jag ska balansera mellan den stora tjejen och den lilla. Hon upptäcker världen och jag tänker inte säga nej, inte om jag inte behöver. Hon kommer tillbaka till mig och tankar kärlek, trygghet och energi. Mot allt det onda i världen kan jag ingenting göra, bara prata med henne. För jag vet att om bara mina argument är tillräckligt bra och starka, då lyssnar hon.

Imorgon kommer hon gå på fest. Hon kommer ha läckra kläder, smycken och höga klackar på skorna. Allt är omsorgsfullt valt och utprovat. Håret kommer vara perfekt och make-upen ursnygg. Och någon annan mamma kommer tycka att jag inte är klok som låter henne gå så. Det passar sig inte på ett barn. Men ni förstår min lilla unge är inte bara ett barn, hon är också en ung kvinna på väg ut i livet. Och jag vill tro att all min omsorg ligger i hennes hjärta, och jag vill tro att alla min kommande omsorger kommer finna sin väg till hennes hjärta.

Hon utmanar mig, konstant.

Hon kan inte få annat än min kärlek och min respekt. Och jag ger henne min utsträckta hand att ta när hon behöver, men jag tänker inte hålla henne kvar. Hon får springa i sin takt.

Och hon gör mig stolt, varje dag.

Read Full Post »