Hon står framför mig. Rak i ryggen och på höga klackar med ena handen vilande på höften. Blicken är stolt och stadig.
– Nå, mamma. Jag kan gå på höga klackar. Jag knäar inte, jag är rak i ryggen och jag har starka ben. Och det är snyggt, eller hur?
Det är inte så att hon kör med; alla andra får eller jag vill, jag vill, jag vill…. Hon har tagit det jag sagt och hanterat det. Lärt sig att gå, se till att det flyter och sedan visat att hon är redo. Utmanat mig.
Hon väntar inte på svar utan ilar tillbaka in på rummet. Jag sitter kvar och funderar. Hon fyller snart 12, inte så gammal och inte heller ett litet barn. Inte hon. Hon har en enorm aptit på livet, vet vad hon vill och det finns inga hinder. Ett nej är inte ett nej, ett nej är en utmaning att lösa så att det bli ett ja. Hon är precis så som jag ville att hon skulle bli, frågan är; hur hanterar jag det?
Plötsligt står hon där igen, håret är omsorgsfullt fixat och ansiktet sminkat. Och det är snyggt. Hon vet, hon har studerat, lärt sig. Noga väljer hon färger som passar hennes hy, något starkare på kvällen till en fest och försiktigare på dagen. Och jag drar efter andan. Vad ska jag säga. Hon är bedårande.
Jag har lovat mig själv att säga ja mer än nej, att inte agera auktoritärt bara för att jag kan eller för att jag är rädd. Jag har lovat henne att aldrig gå bakom hennes rygg, eller göra något mot hennes vilja om det inte är fara för hennes liv, eller det är något som kan skada henne.
Jag ser på henne nu och känner mig aningens vilsen. Jag kan inte skydda henne mot allt, inte finnas där hela tiden. Jag vill att hon ska gå sin egen väg, upptäcka livet, erövra livet så som hon vill leva det.
Lillasyster har somnat sedan länge, då kommer hon tassande på bara fötter och med täcke och kudde i händerna. Sminket och skorna har åkt av och hon kryper upp i soffan, lägger sig alldeles intill.
– Mamma, du är så mjuk och du luktar…. mamma. Jag älskar dig.
Och det slår mig att så här är det nu. Jag ska balansera mellan den stora tjejen och den lilla. Hon upptäcker världen och jag tänker inte säga nej, inte om jag inte behöver. Hon kommer tillbaka till mig och tankar kärlek, trygghet och energi. Mot allt det onda i världen kan jag ingenting göra, bara prata med henne. För jag vet att om bara mina argument är tillräckligt bra och starka, då lyssnar hon.
Imorgon kommer hon gå på fest. Hon kommer ha läckra kläder, smycken och höga klackar på skorna. Allt är omsorgsfullt valt och utprovat. Håret kommer vara perfekt och make-upen ursnygg. Och någon annan mamma kommer tycka att jag inte är klok som låter henne gå så. Det passar sig inte på ett barn. Men ni förstår min lilla unge är inte bara ett barn, hon är också en ung kvinna på väg ut i livet. Och jag vill tro att all min omsorg ligger i hennes hjärta, och jag vill tro att alla min kommande omsorger kommer finna sin väg till hennes hjärta.
Hon utmanar mig, konstant.
Hon kan inte få annat än min kärlek och min respekt. Och jag ger henne min utsträckta hand att ta när hon behöver, men jag tänker inte hålla henne kvar. Hon får springa i sin takt.
Och hon gör mig stolt, varje dag.
Read Full Post »