Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Adoption’ Category

Det tisslas och tasslas här hemma. Det är en födelsedag på väg. Och som många andra föräldrar funderar jag nu på vart tiden tagit vägen. Hon var ju så liten nyss.

”Ett år till så är hon tonåring”, sa svägerskan glatt. ”Ha”, sa jag. ”Hon har varit tonåring sedan hon var två.”

Fast en grymt skön tonåring.

Men på riktigt så är det ett år kvar, till den officiella tonårsperioden börjar. Nu fyller hon 12. Stort det med. Tycker jag.

Så tänker jag på första gången jag höll henne i mina armar. Knappt två veckor gammal. Olivbrun hy och svart hår. Mycket hår. Hon var den finaste jag någonsin sett. Mitt hjärta.

Hon är den finaste fortfarande. Hon och hennes syster.

Annonser

Read Full Post »

Ja. Precis så. På pricken så som Rebecka Edgren Aldén beskriver det i Aftonbladet idag kände jag mig under dessa vedervärdiga år med dagis. Inte för att det var fel på dagiset mina barn gick på. Och inte för att det var någon av personalen jag inte gillade. Heller inte för att mina barn inte gillade dagis – de älskade sitt dagis. Det var de andra föräldrarna, de som hämtade sina barn senast tre och inte lämnade före nio.

All denna tävlan om att barnen skulle hämtas tidigt. Och precis de orden som Rebecka skriver. De fick jag också höra. ”För man skaffar sig väl barn för att få vara med dem?”

Och nu kan jag säga det som jag inte sa då. Fan vad jag hatade er när ni la barnkalasen klockan 16.30 på fredagar. Och sedan svarade när jag ringde. ”Jaha, jobbar du så sent på fredagar också”

Mammorna gick ner på halvtid eller deltid men jobbade oftast heltid ändå… hemifrån Fast de fick mindre betalt förstås. Sedan skötte de handling, tvätt, matlagning och städning de där extra timmarna innan den andre hälften kom hem. Om de inte hade städhjälp förstås. Och barnen hade tråkigt för alla kompisar var hemma hos sig, med sina mammor som städade, tvättade och lagade mat.

Sa jag att det var på slutet av 90-talet och början av 2000? Ja, så att ingen undrar om mina barn är uppväxta på 60-talet. Typ. För det var inte männen som gick ner på deltid. Och nej, inte min man heller.

Och jag, den där mamman som jobbade heltid (tvi, tvi, tvi) hon hämtade en liten krabat som var ensam kvar på dagis ganska ofta. Hon satt med fröken, myste och läste saga. Och det värsta av allt. Jag vägrade, VÄGRADE, ha dåligt samvete. Men det hade jag ändå….

Ibland.

Så när jag kom hem från jobbet idag, efter att jag hämtat lillsnorpan på fritids så tänkte jag; jag skriver några rader. Om hur bra jag tycker det var. Att hon beskrev också denna statushets. För även där jag bodde när barnen var små var det status att lämna och hämta tidigt, ha två bilar, snyggt hus med ultramodernt kök och badrum att dö för. Välskött tomt och, inte att förglömma, skidsemester på våren, minst en resa på sommaren och Thailand på vintern. Puh…

Och jag undrade då, och jag undrar nu, hur fick de det hela att gå ihop? (Och vad gjorde jag där?)

Men säg den lycka som varar. För när jag kommer in på sajten på kvällen, för att mysläsa debattartikeln en gång till. Pang. Då har experten uttalat sig. Smisk på fingrarna Ulrica.

Du har så jävla fel.

För i en ny artikel pratar Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, om att barn under tre år ska inte vara borta länge från mamma och pappa. Hur länge vill hon inte säga, men inte länge. Ja, absolut inte längre än till tre. Basta.

Det handlar om anknytning. Det handlar om att vi kan få otrygga och förvirrade barn. Och gud hjälpe mig, men vem vill att deras barn ska bli otrygga och förvirrade.

Inte jag.

Men nu råkar jag vara nära nog expert på det där med anknytning. Jo, säkert. Ni förstår min döttrar är adopterade och man ”pluggar” länge innan man blir godkänd som förälder och innan barnen kommer. Och jag ägnade nära två år att prata anknytning innan första barnet kom och sedan ägnade jag ytterligare flera år till att ”utbilda” blivande adoptivföräldrar. Och jösses vad vi pratade anknytning.

Och när barnen kom så lovar jag er. Jäklar vad vi jobbade på anknytning. Både jag och barnens pappa. Vi jobbade på den varje stund vi var med barnen. Medvetet och metodiskt. Små, små saker som gjorde skillnad.

Barn är olika. Jag är väl medveten om det. Mina barn och dina barn har olika behov, förutsättningar och olika start i livet. Men trots hennes status som expert så köper jag inte hennes argument. Bara barnen är mindre tid på dagis och mer tid med mamma och pappa så får vi inte trygga och lyckliga barn.

Nä, Louise Hallin, jag tror det handlar om mycket mer än dagis och den eventuella dagistiden. Det handlar om hemmet, uppfostran, stressade eller inte stressade föräldrar. Det handlar om att inte ge föräldrar konstant dåligt samvete som går ut över barnen och det handlar om att fler föräldrar, inte bara adoptivföräldrar kanske skulle behöva en kurs i föräldraskap och anknytningsprocessen.

Det handlar om betydligt mer än hur länge barnen är på dagis om dagen.

Read Full Post »

Ibland. Inte så ofta längre men när barnen var små hände det att frågan med stort F kom. Oftast från nyligen förlösta frispråkiga mammor. De som gärna delade med sig av sina förlossningsminnen. Det var bedövning, smärta, avsaknad av bedövning, mer smärta och ”så här mycket sprack jag”-snack. Jag var inte ett dugg imponerad.

Och sedan kom frågan.

Älskar man ett adopterat barn lika mycket som om man skulle fött det? När det inte har legat i din mage och inte ser ut som du.

Allt sedan jag fick mina döttrar i min famn för första gången har jag älskat dem. Fullkomligt och oreserverat. Men det är inte alltid så. Vi var ensamma när vi fick våra döttrar, det var lugnt och de sov. Det var fina stunder, bägge två. För flera av våra vänner har det varit annorlunda.

För alla får vi barnen på olika vis. Även adoptivföräldrars ”förlossning” skiljer sig åt. Och stressen inför ”förlossningen” byggs upp av att under månader nagelfarits av frågvisa socialsekreterare som ska dokumentera att vi duger som föräldrar. Sedan ökar stressen när tio, tolv eller femton förväntansfulla föräldrar står på rad i ett kalt rum och barnen bärs fram till paren och de ska le och säga tack och vara lyckliga.

Lyckliga fast barnet de fått i sin famn spänner sig i en båge, gråter hysteriskt och trycker sig bort från sin nya mamma och pappa. Förtvivlade för att de nya föräldrarna låter konstiga när de pratar, luktar konstigt och är stela och ovana i sina rörelser.

Och alla andra ler och ser lyckliga ut och det skrämmer den nya familjen från vettet.

Sen går de hem till ett litet hotellrum i en stad de inte känner, där alla talar ett språk de inte kan och barnet skriker. De är inte på semester och fast de älskar att resa vill de bara hem.

De är ensamma.

Barnet fortsätter skrika och inga knep från Anna Wahlgrens bok hjälper, de vet inte längre vad de ska göra och barnet ser inte ut som de. Kontaktpersonen säger genom tolk att en läkare kommer.

Och alla ler.

Sen kommer läkaren och klämmer på barnets mage, lyser i barnets ögon. Och barnet skriker tills kontaktpersonen tar upp barnet och sjunger något på språket de nya föräldrarna inte kan. Då tystnar barnet.

Och alla ler – igen. Och barnet ser inte ut som de. Och allt är nytt, läskigt och stort.

Efter någon vecka flyger de hem med ett barn som bara skriker. Affärsmännen som vill ha lugn och ro fnyser och andra bara tittar. Stressen går inte att kontrollera och den nya mamman och pappan tänker; vad har vi gett oss in på. Vi kommer inte klara det här. Vi kommer aldrig kunna älska det här barnet . Men det vågar de inte säga högt. För de tror, så som många adoptivföräldrar tror, att de måste vara lite bättre och att alla andra älskar sitt barn från första stund. Ingen är som de.

Så de tiger om sin oro. Och stressen ökar.

De kommer hem. Barnet skriker och föräldrarna vaggar, och sjunger på språket de kan. Släkten vill komma på besök och ringer varje dag fastän mamman och pappan säger nej. För de har lärt sig på kursen de varit att barnen måste få knyta an först. Och barnet tittar i deras ögon och det finns ingen i släkten som har sådana ögon.

Och alla är lite sura. Barn har vi ju alla fått. Hur svårt kan det vara.

Så blir veckor till månader. Barnet slutar skrika och kärleken växer. Stressen avtar och så en dag ser de att deras barn går precis som pappa och ler som mamma. Och morfar som nu får komma på besök är glad och säger att den lilla ser ut precis som du.

Kärleken växer till gränslös. Och det spelar ingen roll längre på vilket sätt som barnen kom till den nya familjen. Och nu ser barnet ut som de.

Så kan det också vara när man får barn. Och ja, vi älskar våra barn precis lika mycket som du som fött ditt barn. Jag lovar. Men det kan ta tid, precis som det kan för den som fött sitt barn. För det är stort, omvälvande och lite skrämmande att bli förälder.

Och vet ni, mina barn ser ut precis som jag, bara att de är sju resor vackrare.

Read Full Post »

Orden jag aldrig glömmer

Det finns en kvinna vars namn jag inte minns, inte heller hennes ansikte, hår eller längd finns bevarat i mitt minne. Skulle jag möta henne någonstans skulle jag för mitt liv inte veta att det var hon. Ändå finns hennes ord i mitt huvud, som tatuerade på hjärnbalken för att aldrig suddas ut.

Hon var inte ens snäll, det hon sa var faktiskt oförlåtligt. Hon var inte bra på sitt jobb helt enkelt. Det finns gott om sådana människor. Ni har säkert mött någon av dem ni med.

Vi hade bestämt oss för att adoptera. Året var 1995.

Efter att ha väntat ett tag fick vi tid hos socialtjänsten, för ett samtal. Vi kom dit, lite nervösa, undrande och funderande. Vad skulle hända nu?

Platsen var Sundbyberg.

Vi fick träffa Kvinnan. Hon satt kvar bakom sitt skrivbord när vi kom in. Reste sig inte för att hälsa. Och vi var nervösa.

Det är så, att först måste det göras en medgivarutredning. Utredningen görs av en socialsekreterare. Utan deras godkännande ingen adoption. Man kan tycka att de borde vara specialiserade på adoption, vad som krävs och ”vilka” barnen är. Men så har det inte varit i våra möten med socialsekreterare. Som en sa till oss, år 2000: ”Vi slåss om de här fallen, annars är det bara problem. Det här mynnar förhoppningsvis ut i något positivt. Men vi har ingen speciell utbildning.”

Nåja, Kvinnan satt där bakom sitt skrivbord år 1995. Spände ögonen i mig och sa orden: ”Om du inte kan bli gravid kanske det inte är meningen att du ska ha barn.”

Som om det skulle vara ett Guds straff. Som om jag skulle ha någon social defekt som gjorde mig till en dålig mamma och naturen hade hanterat det genom att fuck-up min hypofys.

Hon fortsatte: ”Här prioriterar vi de som verkligen behöver hjälp. Ni får räkna med att vänta upp till två år på en utredning. Minst.

Vi gick.

Den kvinnan kommer jag aldrig att glömma. Ibland undrar jag; vad gör hon nu?

Read Full Post »