”Mamma!” En liten kärlek kastar sig i min famn och kramar mig hårt. ”Titta vad jag har”. Hon sträcker fram handen och visar upp en sten. Som gnistrar. ”Visst är den fin mamma?”
– Vill du ha en sån mamma?, hon tittar förväntansfullt på mig.
– När jag var liten samlade jag på stenar precis som du. Nu är det din tur, svarar jag.
– Å, vad skönt det är att vara hemma. Hon studsar in i rummet med ryggsäcken i handen.
Det var en virvelvind som kom in genom dörren igår. Glädjen över att vara hemma gick inte att ta miste på. Efter en stund kröp hon upp i min famn. ”Jag älskar dig mamma”. Tillsammans myste vi en stund innan det var dags att sova.
Efter att hon somnat smög jag in i hennes rum. Försiktigt lirkade jag loss täcket om hennes svettiga kropp och mjukt pussade jag henne på kinden .
Med mina läppar tätt intill hennes öra viskade jag tyst.
”Du är den finaste, jag älskar dig mitt hjärta”
Sikken sötis. Men det var ju ingen nyhet 🙂
Du ser… ditt/dina barn älskar dig, precis som dom älskar dig:))) Villkorslöst och utan svek… dessutom.