”Jag orkar inte mer, mamma”

Rädsla. När mitt barn är så ledsen, så förtvivlad att hon inte längre finner orden. När hon ber mig ”Mamma, kom.” Och jag inte är hos henne. När hon till slut bara viskar ”Jag orkar inte mer”. Det är då som rädslan slår rot i mitt hjärta. Och när jag äntligen får slå mina armar [...]

Läs hela inlägget »

Känslan är obehagligt bekant

Livsviktigt. Hon kryper ihop. Vinden får hennes hud att knottra sig, kroppen rister till. Ligger sedan stilla. Beslutet måste tas, ändå skjuter hon det framför sig. Igen. Hon låter ögonen följa rummets konturer. Spår på hennes kinder. Skulle du smaka vore de salta. Men dina ögon filtrerar. Väljer att inte se. Igen. Tvåsamheten ligger som [...]

Läs hela inlägget »

Och skriket skakar stjärnorna

Då som nu. Som alltid. Listan på vems fel det är kan göras oändlig. Det enda namn som aldrig hamnar där är ditt. Överst däremot. Där står mitt. Jag är inte ensam. Min smärta. Min sorg. Allt delar jag med dig. Och dig. Och dig… Om vi tillsammans förenar oss i ett skrik. En gång låter vi [...]

Läs hela inlägget »

Jag tog din hand när benen inte bar dig

Det är som om jag upplever allt för första gången. Mitt ego bultar smärtsamt och vågor av ensamhet drabbar mig. Livet är mitt. Jag delar det inte. Om natten. När lakanet är skrynkligt och täcket för varmt. Då är smärtan som störst. När min hud bränner och längtar efter något som var. Eller aldrig var. [...]

Läs hela inlägget »

Lyssna till hennes ord

Idag ville lilla tjejen, efter mycket velande, åka till dig två dagar under lovet. Framsteg. Hon är glad. Ta vara på den tiden nu. Skänk inte bort hennes tid till någon annan. Lyssna till hennes ord och hör vad hon säger dig. Se henne för den hon är och lita till hennes förmåga. Hon har [...]

Läs hela inlägget »

Kanske det bara är jag…

Det finns ord jag inte kan skriva. Tankar jag inte kan formulera. De får ligga där hos mig, för de gör allt för ont för att visas upp. Fast det finns en sak jag undrar över. Jag vet att jag reagerar. För att jag vill. Men inte överreagera, det vore att tappa fotfästet. Och det [...]

Läs hela inlägget »

Varför vill du aldrig vara ensam med dina barn?

Idag reagerade jag. Det är första gången jag sätter ner foten. På länge. Jag har låtit dig lämna barnen för sent. Har inte sagt något när du glömt ge dem middag. Heller inte gett dig mina ord när jag undrat varför du inte umgås med barnen ensam. Jag skickade ett sms. ”Lämna och hämta barnen [...]

Läs hela inlägget »

”Jag har något att berätta. Du kommer inte att tro det.”

Igår. På en stengata på Söders höjder med Peter Cincotti’s Cinderella Beautiful i öronen, mindes jag. Förra våren. Vi skrattade och framtiden kändes trygg och varm. Här ville vi bo och vi drömde. Sa att när barnen sover över hos kompisar åker vi hit, sitter på The Bishop’s Arms och pratar. Bara du och jag. [...]

Läs hela inlägget »

Jag vet att han vet…

Det är när han kryper under huden som det är som allra värst. När jag inte kan värja mig och trycket inifrån ökar. Känslan av att brista överväldigar mig. Huden bränner vid varje beröring, även min egen. Genom orden hör jag hans röst, känner hans blick och förnimmer hans beröring. Det finns inget i det [...]

Läs hela inlägget »

Så jävla trist, helt enkelt.

Separation. Ångest och en stor sorg. Skilsmässa, så jävla trist. Jag vet att det var oundvikligt, men ändå, jag ville tro in i det längsta att det inte var så farligt, att jag kunde få det att fungera. Om jag bara…. Vi träffades unga, väldigt unga och efter många långa år har vi nu gått [...]

Läs hela inlägget »