Vaknade och hade ingen lust till dagen. Kände mig ensam. Saknar något som inte finns.
Någon.
Men saknar inget av det som fanns.
Höstförkylningen håller mig i ett stadigt grepp. Känner mig lite ynklig. Blundar då och känner ännu mammas varma läppar mot min panna. Förvånas över minnets makt.
Blundar och känner.
Pratat med en vän idag. Vi konstaterar att vi har ju varandra. Glömmer ringa ibland. Behöver inte vara ensam.
Har inte haft lust till dagen idag. Men det är okej.
Jag fångar lusten en annan dag.
Höll på att säga: välkommen i gänget!!! Har haft en förkylning nu i två veckor och den vägrar lämna greppet. Inget allvarligt – det är ju bara en förkylning – men man blir nedstämd ändå tycker jag. Å detta eviga natthostande (= dålig sömn) gör ju att man går som i en dvala hela dagen.
Japp, här har du en cyberkompis som förstår precis vad du menar – om det nu är till någon tröst vill säga.
Kram på dig – å ingen fara – vi blir ju friska så småningom.