Anstalternas hackkycklingar

Igår såg jag på, som så många andra, Uppdrag Granskning. Och jag blev upprörd och bestört över de vuxnas svek, deras och ungdomarnas hat och mobbning av den utsatta tjejen. Nu har det gått ett dygn och jag har fått en chans, en möjlighet att fundera.

Det är fler förlorare i detta än tjejen, eller tjejerna. Vi har en pojke också, och jag vill nog påstå att det var en rad vuxna som svek honom också. För hur ska han kunna få hjälp, hur ska han kunna reda upp sitt liv om de runt om honom blundar för det han gjort? Han behöver ingen glorifiering, han behöver inte att de vuxna inte tar ställning. Han behöver vuxna som säger att det han gjorde var fel, och det felet ska han betala för. Med övervakat eget arbete för att kunna leva i vårt samhälle som en ung fri man som vet skillnaden på rätt och fel. Som vet att ett nej och ett kanske är ett nej och att det aldrig kan bli ett ja.

För några år sedan besökte jag Skogomeanstalten utanför Göteborg och Norrtäljeanstalten utanför Stockholm. Jag gjorde ett reportage och ett personporträtt på en kille som satt inne för våldtäkt, försök till våldtäkt och sexuellt övergrepp. Jag träffade också de som jobbar med sexualbrottslingar och som väljer att se människan bakom brottet.

För dem som orkar, läs och kanske du får något mer att fundera över. En annan vinkel. Nedan kan du läsa reportaget. Här finns intervjun med Claes, han som blev en sådan man han föraktade.

”Jävla pedofil”, kunde någon skrika från andra sidan stängslet. Stenar flög genom luften och glåporden haglade. Hierarkin inom anstalterna har vinnare och förlorare. Lägst står sexualbrottslingarna. Idag har orden tystnat och stenarna ligger orörda under snön. Sexualbrottslingarna på Norrtäljeanstalten är helt isolerade från andra interner.

En av årets sista novemberdagar bjuder på glittrande iskristaller och andedräkten förvandlas till vita moln framför ansiktet. Innanför murarna på Norrtäljeanstalten höjer sig säkerhetsstängslen mot skyn. Internerna bor i barackliknande hus som kallas paviljonger. Avskilda från alla andra sitter pedofiler och våldtäktsmän.

Vi passerar genom två låsta grindar för att komma fram till paviljong A, avdelningen för sexualbrottsdömda män. Anita Strömberg, chef för sexualbrottsavdelningen, hälsar vänligt på några interner. De traskar runt på rastgården, med några åkerbrasor håller de värmen i de tunna kläderna.

Tidigare hade de som satt på paviljong B, normalavdelningen, sin rastgård mot det område där sexualförbrytarna håller till. Situationen blev ohållbar då fångarna på normalavdelningen kastade saker och glåpord efter våldtäktsmännen, pedofilerna och de andra männen dömda för sexrelaterade brott. För att ytterligare höja säkerheten har man helt isolerat sexualbrottslingarna från andra interner.

Anstalternas hackkycklingar har också en egen hierarki. Män dömda för sexuella övergrepp på barn talar inte gärna om för andra interner på paviljong A vad de sitter inne för.

Före 2001 satt sexualförbrytarna blandade med övriga fångar. Det var svårt att garantera deras säkerhet och det fanns de som valde att avtjäna sitt straff i isoleringscell. En tillvaro där de enda mänskliga kontakterna var med psykolog och vårdare som kom med matbrickan.

Nu är män dömda för sexrelaterade brott uppdelade på fyra anstalter: Norrtälje, Kristiansstad, Härnösand och Skogome utanför Göteborg. De tre första anstalterna har egna avdelningar för sexualbrottslingar. På Skogomeanstalten, utanför Göteborg, sitter bara sexualförbrytare förutom ett fåtal män som är dömda till livstid för mord.

Bordet i den lilla sitthörnan är belamrat med pappershögar. Ett stort blädderblock ligger slängt över en av fåtöljerna. Eva Bivall, socionom på Skogomeanstalten, ursäktar röran och stökar av bordet så vi kan slå oss ner. Genom fönstrens tjocka vita galler skymtar himlen. Hon har arbetat inom kriminalvården sedan 1970 och berättar att sexualbrottslingarnas utsatthet alltid varit ett bekymmer.

– Det är ett skamligt brott och sexualbrottslingar har alltid haft ett visst skyddsbehov, säger hon.

Behandlingen av sexualförbrytare har förändrats med tiden. Den psykodynamiska behandlingen har tidigare varit dominerande. I den behandlingsformen letar man efter orsaker i det förflutna. Man söker svar på frågan vad som format personen.

– Idag pratar man mer om kognitiv psykoterapi där tänkande och handlande går hand i hand. Förändrar man tänkandet så förändras också handlandet.

Utanför dörren passerar fyra män klädda i kriminalvårdens säckiga träningsoveraller. De är på väg till ett samtalsrum längst ner i korridoren för ett gruppterapimöte inom kriminalvårdens behandlingsprogram ROS, Relation och samlevnad. I ett av momenten kommer de fyra männen att skriva varsitt fiktivt brev till sitt offer. Brevet läser brevskrivaren upp för gruppen som ger omedelbar respons på innehållet. Förövaren får försvara sitt brev. Visar han tillräckligt med ånger? Tar han på sig ansvaret fullt ut för det som hänt? Tillfället är ett av de mest känsloladdade momenten i behandlingen.

Både den individuella terapin och gruppterapin är frivillig. Strafftiden påverkas inte av att den intagne genomgår behandling. Däremot tas det hänsyn till vilken behandling den intagne har medverkat i och i vilken omfattning personen tagit till sig behandling när det tas beslut om permission. På så vis skapas ett intresse att medverka i programverksamheten.

– Vår målsättning är att alla ska omfattas av programverksamheten, säger Eva Bivall.

Många dömda sexualbrottslingar söker sig idag till Skogome för behandlingens skull. Efter att ha arbetat med behandling av sexualbrottsdömda sedan 1978 har anstalten fått ett gott rykte.

Vi tar en promenad på anstaltens område. Även om det bara sitter sexualmissbrukare här är ändå paviljongerna skilda åt av stängsel. De senaste åren har det varit fokus på säkerheten och vid behov måste vårdarna snabbt kunna skilja internerna åt.

Cellerna på Skogomeanstalten ser likadana ut förutom att en del är prydligare än andra. På sex kvadratmeter trängs en säng med en bokhylla och ett klädskåp. Ett litet handfat, som också fungerar som toalett en del nätter när blåsan är full, är placerat i ena hörnan av rummet. En liten teve står på skrivbordet framför fönstret.

Flera av de intagna är pappor och fotografier på barn trängs med textlappar på flera av anslagstavlorna. Enligt reglerna får man ha max tre krukväxter och inte för mycket tidningar eller CD-skivor. Rummen ska vara lätta att genomsöka.

Skogomeanstalten är en klass III anstalt, vilket betyder att det är en sluten anstalt. Vid en klass II anstalt som till exempel Norrtäljeanstalten ska det vara omöjligt med en utbrytning och på en klass I anstalt som Kumla ska heller inga inbrytningsförsök vara möjliga. Klass IV är de öppna anstalterna.

47 mil från Göteborg ligger Norrtäljeanstalten där Anita Strömberg är chef för den högst säkerhetsklassade sexualbrottsavdelningen i Sverige.

Denna novemberdag letar sig inte solens strålar in genom fönstren, istället tänder hon ett ljus på bordet. När vi stänger dörren lägger sig en behaglig tystnad i rummet.

Anstalter arbetar inte på samma och Anita Strömberg vill inte bedriva verksamhet enbart innanför murarna.

– Genom att sätta brottsoffret i fokus kan vi uppnå ett bättre resultat med de intagna, säger hon.

När en sexualbrottsling kommer till Norrtäljeanstalten kontrolleras alltid att de anhöriga och förövarens offer har blivit omhändertagna. Vi försöker ha ett nära samarbete med socialtjänsten.

Vårdarna till sexualförbrytarna är kontaktmän till tre-fyra intagna. De träffar alltid de intagnas familjer och deras offer när det är möjligt.

– Att ha offret under huden gör dig inte lika lättlurad, säger Anita Strömberg. Genom att få med oss familjen under behandlingen av förövaren har vi skapat ett skyddsnät för den intagna när det är dags att lämna kriminalvården.

På Norrtäljeanstalten arbetar man inte bara med ROS, Relation och Samlevnad utan även med Cognitive Skills, föräldrakurser och sex- och samlevnadskurser. De tre sistnämnda programmen vänder sig till alla intagna på anstalten och inte specifikt till sexualbrottslingar vilket ROS gör.

Både den individuella terapin och gruppterapin är viktig i behandlingen av förövarna. Det som tar längst tid för de intagna att acceptera är att kontaktmännen träffar deras fruar, föräldrar, syskon och offer om denne finns utanför familjen. Möjligheten att manipulera och att skylla på någon annan för sitt handlande krymper.

– Första året är tufft för dem. Men efter att de varit här i ett år vill de inte härifrån, säger Anita Strömberg.

Trots sina fällande domar anser 90 -95 procent av dem som sitter här att de är oskyldigt dömda. Efter Kalla Faktas uppmärksammade reportage om mannen som satt oskyldigt dömd för incest, ligger nu många ansökningar på Anita Strömbergs bord om att få kontakta journalisten Hannes Råstam.

Hon suckar lätt, ler och säger att man behöver ha ett varmt hjärta och en kall hjärna för att jobba med internerna på paviljong A.

I backspegeln krymper Norrtäljeanstaltens smutsgråa betongmur. Strålkastarlampornas sken som syns över muren blandas med villafönstrens mysbelysning. Klockan är 16.00 på eftermiddagen. Om fyra timmar låser vårdarna celldörrarna.