”Jag blev en sådan man jag alltid föraktat”

Han sitter lätt bakåtlutad med händerna knäppta i knäet. Orden kommer lätt, förutom ibland. Då tystnar han en stund och letar efter orden innan han fortsätter. Klädd i kriminalvårdens grå urtvättade träningsoverall berättar Claes sin historia.

Det var för fem år sedan som tillvaron rämnade. På en bräcklig grund hade Claes skapat sig ett fungerande liv. Han hade flickvän sedan flera år, jobb, goda vitsord från tidigare arbetsgivare och bra betyg från lumpen.

– Jag trodde att jag kunde gömma allt inom mig. Men till slut kommer livet ikapp en, säger Claes och ett försök till leende skymtar förbi.

Den utlösande händelsen var en misshandel. Claes mamma blev svårt slagen av en man hon kände. På rättegången som följde var Claes med som stöd för henne. Rättegången rev upp sår och väckte tidigare händelser från barndomen till liv.

– Min uppväxt har präglats av män som misshandlat och utnyttjat min mor.

Claes, som är ett fingerat namn, växte upp ensam med sin mamma i en småstad i norra Sverige. Få vuxna hade insyn i familjens liv. De som hade inblick valde att inte ingripa, att inte se vad som föregick. Nu upprepade sig mönstret ännu en gång och Claes blev frustrerad över att han inte fanns där, att han inte kunde skydda henne.

– Efter rättegången fick jag nog av allt. Min hjälp till självhjälp var att gå på krogen och supa mig full.

Våldtäkten

Claes säger själv att han var i obalans när han gick ut. Hur kvällen förlöpte är otydligt för honom. Han var berusad och har minnesluckor från tillfället. Men det står klart att han träffade en kvinna som han slog och begick övergrepp på.

– Jag våldförde mig på henne och hon var rädd och förtvivlad. Den kvällen blev jag en sådan man jag alltid föraktat och sett ner på.

Claes fick en livskris och gick in i ett depressionsliknande tillstånd. Kvinnan anmälde aldrig övergreppet, hon flyttade och gick vidare med sitt liv. Claes bar med sig händelsen i hemlighet.

Orden fyller samtalsrummet på anstalten. Emellanåt är det alldeles tyst så när som på en fläkt som surrar dovt och pennan som rasslar mot pappret.

Efter övergreppet växte känslan av att han hade nått botten.

– Krogbesöket följdes av flera. Sex blev som en drog, en tröst. Otroheten blev ett sätt att må bra, säger Claes och suckar tyst.

Bekräftelsen från kvinnor, förförelsen, tillfälligt sex och regelbundet sex med olika älskarinnor gav tillfälliga kickar. På ytan fortsatte det sociala livet. Under de tre år som följde efter övergreppet gifte han sig med sin flickvän, fick sitt första barn och började universitetsstudier.

– Jag studerade och tillbringade så mycket tid som möjligt med min son.

På ett djupare plan, inom Claes, pågick något helt annat. Att visa sårbarhet och be någon annan om hjälp fanns inte i hans världsbild. Han säger själv att han led av ”stålmannensyndromet”. Livet hade lärt honom att ensam är stark.

– Mycket var för att skydda mamma från omvärldens kritiska blickar och åsikter.

Genom de våldsamma män som fanns i hans mammas närhet lärde han sig att svara på våld med våld. Under hela uppväxten hamnade han ofta i slagsmål, att som andra gå undan var inget alternativ för honom.

– Under tonåren fick jag stå upp mot vuxna män och fysiskt slåss mot dem som gjorde min mamma illa.

På högstadiet var Claes stökig. Han skolkade och ägnade sig åt småbrott som han beskriver dem. Det var snatteri, inbrott och slagsmål. Han säger själv att han gav uttryck för alla de klassiska tecknen på att hans liv inte fungerade som det skulle.

– En lärare på högstadiet såg att jag hade potential. Han tog sig an mig och såg till att jag kom på banan så pass att betygen räckte för att komma in på gymnasiet. Och han fick mig att sluta med kriminella aktiviteter.

Som sextonåring flyttade Claes hemifrån och bestämde sig för att komma över allt som hänt. Han skulle vara stark och klara av att gå vidare. Det såg ut att gå bra tills kvällen för fem år sedan då allt kom ikapp honom.

Försök till våldtäkt

Tre år hade gått efter det första övergreppet och hans destruktiva liv snurrade allt fortare. Krogbekanta, sex och alkohol. Återigen förlorar han kontrollen. Han följde en kvinna hem från krogen och det som skulle bli en trevlig avslutning på kvällen förvandlas till ett våldtäktsförsök.

– Min avsikt var inte att våldta henne men jag hotade med våld.

I tingsrätten blev han friad.

– Vi hade kläderna på oss och ingenting hände. Att jag blev frikänd var inte konstigt.

Under förhören fick Claes och förhörsledaren bra kontakt. Han uppmanade Claes att komma till honom om det var något han ville bekänna. För att lätta på skuldkänslor och ångest valde Claes att berätta.

– Jag kontaktade förhörsledaren en tid efter rättegången i tingsrätten och berättade om händelsen som hade ägt rum för drygt tre år sedan.

Det resulterade i att ett nytt åtal väcktes och det blev ytterligare en rättegång.

Domen

Claes dömdes nu för båda händelserna, våldtäkt och försök till våldtäkt. Straffet sattes till 4,5 års fängelse. Tiden i häktet använde han till självrannsakan.

– Jag valde att börja arbeta med det som varit. Från barndomen och framåt. Bearbeta mitt liv, se mönster. När jag sedan kom till anstalten och fick individuell kontakt med en psykolog, lärde jag mig sätta ord på tankarna och känslorna. Först då förstod han mekanismerna bakom handlingarna. Han är nöjd med den hjälp som han fått i fängelset.

– När det gäller den individuella terapin känner jag mig helt omhändertagen.

Dömda sexualbrottslingar erbjuds även gruppterapi. Han tycker inte den delen gett några aha-upplevelser. Men det har varit ett sätt att lära sig prata med andra om det som hänt.

– Jag har lärt mig att ingenting skrämmande händer även om jag blottar mitt innersta för andra människor.

För första gången upplever Claes att hans mamma är ett stöd för honom. Hon håller ihop familjen och släkten och finns vid hans sida. Men hon har svårt att se att hon skulle ha någon roll i det som hänt.

– Hela min uppväxt har jag försökt att skydda henne, inte göra henne ledsen. Att konfrontera henne nu fyller ingen funktion. Jag vill inte lägga mer börda på henne.

Men visst har han varit arg på henne. Som 10-åring fick han hälsa på henne både på psyket och akuten.

– Jag tog på mig ett ansvar som en ung pojke inte klarade av, som ett barn inte ska ha. Men jag kan inte lasta henne för att det tog sig sådana uttryck, ansvaret är helt och hållet mitt.

Framtiden

Claes framtid är oviss. Hans familj finns där. Frun valde att stanna kvar och de har bearbetat upplevelserna både tillsammans och på var sitt håll. Karriären däremot är slagen i spillror. Han fick sparken från jobbet och universitetet har meddelat att han inte får komma tillbaka för att ta sina sista poäng.

– Enligt dem är det för att skydda de övriga studenterna.

Skadeståndskraven är höga och studieskulder från tre års studier väntar på att återbetalas. Snart har han avtjänat 2 år av sitt straff. Han vet att han har handlat fel, handlat ”gränsöverskridande” som han själv säger. Nu vill han inget hellre än att komma tillbaka och fungera i samhället.

– Problemet är att man inte är välkommen tillbaka. Samhället är inte förlåtande mot sexualbrottslingar.

Jag lägger ner pennan, vår tid är slut och när vi tar varandra i hand ser jag in i hans ögon. Han kunde varit min granne tänker jag. På vägen ut funderar jag på hur förlåtande jag är.

Här hittar du reportaget från Skogomeanstalten och Norrtäljeanstalten.