Det finns drömmar jag inte vill drömma. Skräck jag inte vill känna och ångest jag inte vill nudda vid. Och om jag drabbas förstår jag inte hur livet skulle gå vidare. Men det gör det. Bara trasigare.
Hon trevar med smutsiga fingertoppar, försöker navigera efter sprickorna i golvet. Hasar sakta och mödosamt framåt. Lite i taget. Det bultar i kroppen. Där. På det stället hon inte vill tänka på. Inte längre kännas vid.
”Mamma, var är du”, viskar hon sakta. Fast hon vet att mamma inte kan höra.
Mörkret är alldeles kompakt, det luktar gammalt och fuktigt. Kylan kommer i små pustar och får hennes kropp att rista. Hur kan det finnas en morgondag när den här dagen så brutalt tagits ifrån henne.
Det känns som en evighet, den korta stund hon varit ensam. Hon kryper ihop, gör sig liten. Ser att det finns en väg ut men vågar inte. ”Hur ska jag kunna berätta mamma?, snyftar hon till en tystnad som bara hon hör.
Någon lyfter henne. Skyler hennes kropp och lägger henne på en bädd. Världen har hittat henne och burit henne tillbaka till livet. Till ett liv hon inte längre vet hur hon ska leva. All hennes tillit och trygghet är stulen, gömd och begravd.
”Jag är här nu, älskling. Mamma är här.” En röst så bekant, och ändå. Annorlunda. En röst från en tid som inte längre finns. Värmen försöker tränga bort kylan i hennes kropp. Hon vänder bort sitt unga ansikte. ”Mamma, jag ropade på dig. Men du kunde inte höra”, säger hon tyst.
Och mamman som hör henne nu vet inte hur hon ska kunna leva vidare. I hennes händer ligger skärvorna av ett liv.
Hon smeker en liten flickas rygg och säger försiktigt.
”Jag är här nu, mitt hjärta.”
—————————————————————–
Det här är bara ord sprungna ur min rädsla. Ingenting av detta har hänt, så som jag vet. Inte mig, men kanske någon annan mamma eller pappa.
Att sätta ord på det förbjudna, det som aldrig händer, är ett sätt att bearbeta min rädsla. Mitt sätt att lyfta bort det mest skrämmande jag kan tänka mig, att något händer mina barn.
Här blottar jag det som aldrig sker, men som ändå fyller landets löpsedlar då och då. Det som aldrig händer mig…
…eller dig.
