Det krävs mod att klippa navelsträngen, igen och igen

Jag släppte taget. Jag vågade. Och någonstans vet jag att jag vinner på det i längden. Beslutet var redan fattat, inte av mig, men av min dotter. Jag fick hantera ängslan av att släppa taget, lita på henne när hon gick och lämnade mig med orden: ”Men mamma, jag klarar det här.”

”Att vara modig är inte att inte vara rädd, utan att göra det man är allra mest rädd för”, skriver Mymlan på sin blogg i inlägget med veckans bloggtema: Mod.

Tänkte först att nej, inte ska jag skriva något om mig igen, eller mina döttrar. Fast sedan, varför inte, det här är ju min värld. Och vi har varit modiga alla tre den här veckan. Och om det vill jag berätta.

Idag knipsade jag av en bit av navelsträngen. Igen. Och jag lär få göra det många gånger till. Min lilla skrutta, 9 år (snart), bestämde sig idag för att det var dags. Dags för mig att låta henne åka själv till skolan. En kort promenad till t-banan, sedan åka i morgonrusningen till Medborgarplatsen och därifrån en liten promenad till skolan, korsa Götgatsbacken och se upp för cyklisterna.

Och vi har övat. Tagit det bit för bit. Hon har ofta sagt: Mamma, det går bra. Du behöver inte vara orolig. Jag klarar det här”. Och jag har svarat: ”Jag vet hjärtat. Jag vet att du klarar det här, men mamma klarar det inte. Inte riktigt än. Du får ta det i små portioner med mig så att jag törs. Ok?”

Ok. Har hon suckat lite och sedan svarat: ”Du får väl följa mig en bit idag också då.” Och jag står där med min oro och mina mammatankar och tänker. Hur blev hon så klok? Och mitt hjärta sväller och så tänker jag, vilket bra jobb jag gjort.

Idag var det dags. Hon kunde inte vara tydligare, visa tydligare att det var dags för mig att våga. Att visa att jag är modig. Att vara en bra förebild.

Modigast idag var nog jag. Medan du har varit redo och modig längre än så.

Smulgubben ställer frågan: ”Kan man vara modig och mjuk på en och samma gång?” Och på det skulle jag vilja svara Ja.

Min andra flicka har haft det lite stökigt i skolan. Kompisstök. Tjejproblem. Hon är en tuff tjej, vågar gå sin egen väg. Sin klädsmak, sitt sätt att vara och samtidigt en lyhörd och fin vän. Så började pikarna komma, och skitsnacket. Vi pratade om det hemma. Hon berättade. Frågade inte om hjälp direkt men undrade hur jag tänkte, vad jag tyckte.

En tid gick och det hela eskalerade och jag ville prata med hennes mentor. Då tittar hon på mig och säger: ”Varför då? Det här är min grej. Jag pratar med henne, och de andra lärarna så att de vet hur jag känner och vad jag upplever. Det kan inte du göra åt mig.”

Och jag blev stum. Om jag hade haft det modet när jag var 12 år (snart) och vågat stå upp för mig själv. Pratat med de vuxna i skolan. Jag tittade på henne och undrade; när blev hon så klok.

Jag ville ändå ge några tips, så här kan du tänka och så här kan du säga så att du håller det på en bra nivå. Återigen tittade hon på mig och sa: ”Du är bra mamma, men de orden kan jag inte använda. Och så kan jag inte säga det. Jag är 12 år (snart) och jag måste hitta mina ord. Det vet du ju, eller hur?”

Ja, det vet jag älskling och mitt hjärta sjunger och sväller och jag vet. Jag vet att jag fick klippa navelsträngen en gång till och hålla mig i bakgrunden. Det här är ditt mod och det får jag inte klampa in och ta över. Och jag vet att jag har gjort ett bra jobb, ett bra mammajobb.

Vi har alla varit modiga den här veckan.