Kärlek. Litet ord, stor innebörd. Så förbannat svårt och samtidigt det enklaste som finns. Det svåraste jag vet är att känna kärlek till mig själv. Att. Älska. Mig.
Det finns i alla fall en som håller med. Han är inte ett dugg imponerad. Han är vad man skulle kunna säga rätt pissed off på mig. Men nu handlar det om Mig. Moi. Me.
Jag vet inte hur duktiga ni är på att gilla er själva, älska er själva? Verkligen känna kärlek till era fötter, magen, rumpan, hjärnan, håret och era handlingar. Gör ni det?
Ni som gör det imponerar. Ni har min respekt, verkligen.
Jag gillar min insida, yes I do. Man skulle kunna säga att jag känner kärlek till den. Jag har ett stort hjärta och jag gillar det jag gör mot andra. Förutom att en inte håller med då. Han tycker nog att min insida är för jävlig.
Men det får stå för honom, eller hur?
Hjärnan, eller mitt röriga intellekt, är jag också ganska imponerad av. Klok, ja det sägs så.
Resten av mig, den som jag möter i spegeln varje morgon, hon har jag förbaskat svårt att älska. Så jag kapitulerar och erkänner.
Utsidan är viktig.
Så förbannat viktig att lära sig älska.
Så sant som det var sagt. Det är en konst att älska sig själv. Men kanske ger träning färdighet?
Grunden ligger ändå i att tycka om sin insida tror jag. Ett gott självförtroende bör trots allt grunda sig i att man mår gott i sig själv. Därifrån kan man sedan börja tycka om även sin utsida steg för steg.
Många snygga människor mår ju dåligt i sig själva de också, eller hur?
Ett gott självförtroende är trots allt den snyggaste accessoaren.
Ulrica, man får låta bli att tända lyset eller ta på sig glasögonen så känns det genast bättre!
Fast jag förstår vad du menar……….hur ofta står man inte där själv och funderar……..vadå insidan det är ju utsidan som syns först! Samtidig tänker jag inte så när jag ser andra ”oj, vilken degig mage”, ”hur många dubbelhakor har hon” och så………..så det är nog bara vi själva som ser (för det mesta i alla fall…….”knölar” det finns ju överallt)
kram Anette
jag har suttit här en lång stund och bara läst.. tagit in dina ord i mitt inre och kände att jag tog dem till mej och omvandlade dem till mig och min familj och hur jag ser på mina barn, hur jag ser mej och hur jag upplever det barnen får uppleva varje dag.. etc
jag känner inte dej.. du känner inte mej och jag är helt fascinerad på hur man kan tänka så lika utifrån vad man själv har, är och mår..
att älska sig själv är svårt.. men att älska sitt inre betyder så mkt mer.. utsidan ser man så sällan.. förutom när man går förbi en spegel då..=) utsidan är ju det som andra ser, innan de ser ens inre.. när de då har kommit att älska ens inre.. ser de inte längre ens yttre.. *Hänger du med?*
må väl Ulrica.. tack för ord som berör mig så! kram
Det där med att älska sig själv är jättesvårt. Både att göra det och hur man definierar det.
Jag har, mycket tack vare min man lärt mig att älska mig själv. Förrut hade jag extremt dåligt självförtroende.
Men så har jag toppar och djupa bottnar. Och i bottnarna är allt svart och fult och dumt. Då älskar jag inte mig själv.
Och det är insidan som räknas, jag önskar att jag kunde leva efter det mottot själv, jag är sjukligt utseendefixerad vad gäller mitt eget yttre.
Kram på dig!
Jag tror att det är viktigt hur man talar till sig själv. Att försöka släppa den där kritiska blicken som letar fel och leta rätt i stället. ”Mitt hår är så tunt – men vilka glada ögon jag har”, ”Det är plufs kvar vid magen sen jag var gravid – äh, mjukt och mysigt!”, ”Jag har en finne på näsan – men andra tänker säkert lika lite på den som jag gör på deras – de ser mitt stora leende i stället!” Och så vidare.
Se på dig själv med lika kärleksfulla ögon som när du ser på dina döttrar. För det är du värd.
[...] dem klyschor och kanske är de just klyschor, även om det säkert ligger något i dem. Att man måste älska sig själv för att kunna älska andra. Att kärlek får man mer av ju mer man delar med sig, att [...]
Jag känner mig ändå lite dum att jag inte tänkt på det här själv tidigare.
Tusan också, det låter så enkelt om du tänker efter.