För varje dag blir det ljusare utanför mitt fönster. Jag kikar ut och solen vilar lite lojt på himlen, som om den funderar på om den verkligen ska stanna.
Bakom mitt huvud ligger missen och sover, i sömnen balanserar hon på soffryggen. Det händer att hon trillar ner. Med fingrarna vilande på tangentbordet funderar jag på varför jag startade en blogg.
Igen.
En för bara orden.
Ärligt. Jag skriver för att jag vill bli läst. Jag vill ha kommentarer.
Helt enkelt; jag vill bli sedd.
Word!
Jag kommenterar dig, du kommenterar mig. Deal?
Jag ser dig, jag gillar vad jag ser
Det tror jag alla vill. Bli sedda, alltså. Och vi läser, jag lovar.
[...] borde det inte ens vara svårt. Ulrica vågar säga det, Philip vågar också. Det finns säkert många fler som vågar och gör det med lätthet. Det [...]
Självklart är det så. Vi skriver alla för att vi vill säga något, eller hur? Och då vill vi också ha det sagt till oss.
Du är bra Ulrica
Jag ville ha ett bollplank till att börja med. En ventil att skriva sådant som jag inte hade någon annan att diskutera med just då. Jag blev glad när jag fick tröst och lika glad när jag fick skäll för det betydde att någon hade sett läst och reagerat.
Bloggen ändrar inriktning allteftersom livet ändras och om behovet att inte synas eller läsas behövs så tror jag också att man slutar att skriva.
Jag ser dig. Hoppas du ser det som positivt och inte tycker det är jobbit at jag läst så mycket.
Jag tackar för att du vill dela ditt livsöde med mig(oss)
/Maria Berg